Så kan diktaturens medlöpare ta över Rosenbad

KOLUMN Den 14 september vaknar Sverige upp med en tung valbaksmälla. Vänsterblocket har vunnit. Magdalena Andersson tvingas – för första gången i svensk politisk historia – släppa in Vänsterpartiet i regeringen med tunga ministerposter.

Nooshi Dadgostar kliver in i Rosenbad med ansvar för välfärden och en plats i regeringens absoluta maktcentrum. Det som länge avfärdats som ett skräckscenario har blivit politisk verklighet.

Sverige står inför ett vägval som förvånansvärt få vill tala klarspråk om. För första gången i modern tid är det realistiskt att ett parti med rötter i revolutionär kommunism och nära band till några av 1900-talets mest brutala diktaturer tar plats i regeringen.

Tystnaden är påfallande

Detta är inte bara en möjlig följd av en socialdemokratisk valseger. Det är ett sannolikt utfall – med betydande konsekvenser för Sveriges säkerhet, demokrati och internationella trovärdighet. Ändå är tystnaden påfallande, trots att det är just denna fråga som valet borde handla om.

Vänsterpartiet är inte ett parti som alla andra. Partiet växte fram ur den radikala fraktion som 1917 uteslöts ur Socialdemokraterna och 1921 bildade Sveriges kommunistiska parti. Partiet anslöt sig till Komintern, den sovjetstyrda organisationen för världsrevolution. Det var inte bara ideologiskt inspirerat av Sovjetunionen – det var organisatoriskt integrerat i dess maktsfär.

När Sovjetunionen anföll Finland i november 1939 ställde sig partiet, som enda riksdagsparti, på angriparens sida. Det skedde bara månader efter att Moskva hade slutit Molotov–Ribbentrop-pakten med Nazityskland.

När Josef Stalin dog 1953 förklarade partiledaren C-H Hermansson: ”Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.” Så beskrev partiledaren för Sveriges kommunister en av historiens värsta massmördare – med beundran.

Kontakter med diktaturerna

1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna. En granskning i Dagens Nyheter 1993, baserad på tidigare hemligstämplade dokument ur sovjetiska arkiv, visade att partiet så sent som i början av 1980-talet mottog ekonomiskt stöd från Moskva.Verksamhetsberättelsen från partikongressen 1987 – året före Berlinmurens fall – redogör för täta kontakter med diktaturerna i Östeuropa: möten med Sovjetunionens kommunistiska parti, deltagande i konferenser i Östberlin och närvaro vid de kommunistiska partikongresserna i Rumänien och Jugoslavien.

Kontakterna var inte bara formella, de var personliga. Lars Werner var en flitig gäst på DDR:s ambassad i Stockholm. SVT:s Uppdrag granskning rapporterade om hur partiledaren bastade med ambassadören och bad om öl och brännvin levererat till sina födelsedagsfester. Samtidigt jagade Stasi dissidenter, sköt människor som försökte ta sig över Berlinmuren och höll det östtyska folket fånget i en diktatur byggd på övervakning och förtryck.

Först efter Sovjetunionens fall 1991 ströks ”kommunisterna” ur partinamnet. Men Berlinmurens fall innebar inte att partiet bröt med hyllningarna till proletariatets diktatur. Så sent som 2002 deltog partiföreträdare i ett internationellt vänstermöte som i rapporteringen till partistyrelsen beskrevs som ”mycket lyckat”, med delegater från kommunistpartierna i Nordkorea, Kuba, Kina liksom Saddam Husseins irakiska Baathparti. Murens fall botade inte partiets fetisch för totalitära regimer.

Partiets blodröda historia

2004 valdes den uttalade kommunisten Lars Ohly till partiledare. Samma man beskrev inte bara Kubas tyrann Fidel Castro som ”en stor inspirationskälla”, utan fabulerade också i SVT om att han fått ett ”glädje-sms” från en vän i samband med Berlinmurens fall 1989. Problemet var att sms inte existerade – det första skickades först 1992. Ohlys efterträdare Jonas Sjöstedt var aktiv i Kommunistisk Ungdom så sent som två år efter Berlinmurens fall – efter att kommunismens verkliga ansikte redan hade visats för hela världen.

Sedan tog Nooshi Dadgostar över partiledarposten, med en bakgrund som vice ordförande i Ung Vänster 2006–2009 – ett förbund som än i dag kallar sig ”revolutionärt” och slår fast att målet är ett kommunistiskt samhälle. I Ekots lördagsintervju så sent som förra veckan menade Dadgostar att hennes parti under sin 100-åriga historia ”aldrig varit ett ytterkantsparti”.

Partiets nuvarande vice ordförande Ida Gabrielsson sade 2005 att hon gärna kallade sig kommunist eftersom rörelsen hade ”en stolt historia”. Så relativiserar partiets nuvarande ledning en tradition präglad av repression, arbetsläger och politiskt våld.

Parallellt med försöken att skönmåla partiets blodröda historia fortsatte stödet till diktatur och förtryck. Min granskning visar att Vänsterpartiets internationella forum (VIF) mellan 2001 och 2018 omdirigerade omkring 12,5 miljoner kronor i skattemedel från biståndsbudgeten till samarbetsprojekt med icke-demokratiska organisationer, kommunistpartier och terrororganisationer världen över. Att stödet kan ha fortsatt in i vår tid går inte att utesluta – men det går inte heller att kontrollera, eftersom Sida hemligstämplat VIF:s årsredovisningar och både myndigheten och organisationen vägrar lämna ut uppgifter om dagens samarbetspartners.

Pengar till terrororganisationer

Bland mottagarna återfanns Colombias kommunistiska parti (PCC), med historiska kopplingar till den ökända FARC-gerillan – känd för terrorism, kidnappningar och narkotikahandel. Totalt kanaliserades 4,9 miljoner kronor dit. Vänsterpartiet slussade också 1,9 miljoner skattekronor till Arbetande massornas parti (PLM) på Filippinerna, som vuxit fram ur en rörelse för kommunistiska folkkommittéer och planekonomi.

Inte bara revolutionära rörelser, utan även sittande diktaturer fick del av Vänsterpartiets medel. Utbetalningar på 292 000 kronor gjordes till Vietnams Kvinnoförbund – en del av Vietnams Fosterlandsfront, diktaturens egen takorganisation för att kontrollera civilsamhället under kommunistpartiets järngrepp.

Även palestinska vänstergrupper och terrororganisationer, däribland det marxist-leninistiska Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP), mottog nära 5 miljoner kronor genom Vänsterpartiets försorg. Under terrordådet den 7 oktober 2023 mördade organisationen den 21-årige gästarbetaren från Tanzania, Joshua Mollel.

Antisemitism och extremism

Namnet på DFLP:s väpnade gren, Nationella motståndsbrigaderna, är klottrat på en av husväggarna i Kibbutz Be’eri, som angreps av terroristerna som våldtog, mördade och lemlästade. I samma hus kidnappades de 12-åriga tvillingarna Liel och Yannai Hetzroni tillsammans med sin faster, Ayala Hetzroni, 73. De fördes in i grannhuset tillsammans med elva andra kibbutzmedlemmar. Liel, Yannai och Ayala hittades senare döda. Att svenska skattemedel kan ha bidragit till att finansiera terrordådet är skrämmande.

I dag vill Vänsterpartiet få väljarna att tro att den egna historien hör till det förflutna. Men mönstret går igen: sympatier för auktoritära regimer och en kronisk oförmåga att ta avstånd från extremism, terrorism och antisemitism. Det handlar inte om enstaka övertramp. Det handlar om en partikultur.

Partistyrelseledamoten Anfal Mahdi sitter fortfarande kvar, både i partistyrelsen och som oppositionsråd i Malmö, trots att hon efter den 7 oktober skrev att ”Gaza har just brutit sig ut ur fängelset” – en kommentar som kan tolkas som stöd för terror. Efter att Kristofer Lundberg, V:s ordförande i Angered, gett sitt stöd till den marxist-leninistiska terrororganisationen Folkfronten för Palestinas befrielses (PFLP) väpnade kamp och krävt att organisationen skulle avföras från EU:s terrorlista dröjde det flera veckor innan han uteslöts – ett beslut som flera partistyrelseledamöter motsatte sig.

Uppror mot självklart beslut

Ett liknande mönster syntes när Ali Hadrous, V:s toppolitiker i Landskrona, och Orwa Kadoura, partiets vice ordförande i Malmö, spred grovt antisemitisk propaganda och uttryck för stöd till islamistisk terrorism på sociala medier. Först efter flera veckors intensivt medietryck kom en halvhjärtad tillsägelse, varefter båda självmant lämnade partiet. När journalister sökte Hadrous för en kommentar avböjde han med hänvisning till att de ”tjänar den globala sionismen”.

Efter att riksdags- och partistyrelseledamoten Lorena Delgado Varas, även hon först efter flera veckors massmedialt tryck, uteslöts för att ha spridit antisemitisk propaganda på sociala medier, utbröt ett uppror i partiet: över 1 000 medlemmar, ett tjugotal partiföreningar och flera riksdagsledamöter protesterade i ett upprop. Vad säger det om ett parti när ett så självklart beslut utlöser ett internt uppror?

Ett historiskt svek

Det är ingen slump att socialdemokratiska partiledare, från Per Albin Hansson och Tage Erlander till Stefan Löfven, har hållit Vänsterpartiet på armlängds avstånd från regeringsmakten. Att stänga ute partiet var ett uttryck för politiskt ansvar och demokratiskt omdöme. Det förhållningssättet kommer Magdalena Andersson att tvingas överge i sin strävan efter regeringsmakten, efter Nooshi Dadgostars tydliga besked om att ministerposter är ett ”absolut krav” för att släppa fram en S-ledd regering.

Att släppa in ett parti som konsekvent har bugat sig för ofrihet, diktatur och förtryck i landets absoluta maktcentrum vore inte bara ett svek av historiska proportioner. Det vore att riva en demokratisk rågång som tidigare svenska statsministrar haft goda skäl att upprätthålla – med långt allvarligare följder för Sverige än en tillfällig valbaksmälla.

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent. Han är bokaktuell med ”Från Stockholm till Jerusalem: Den okända historien om Sveriges Mellanösternpolitik” (Fri Tanke).