Regeringen upprepar historiska utrikesmisstag

KOLUMN Sverige krävde nyligen att EU skulle skärpa linjen mot Israel genom ett importförbud mot produkter från israeliska bosättningar på Västbanken. Utspelet blev kulmen på en dramatisk omläggning av svensk Mellanösternpolitik sedan Gazakrigets slutfas.

Redan i somras meddelade regeringen att Sverige skulle ta en ledande roll i EU för att frysa både handelsavtalet och forskningssamarbetet med Israel. I maj 2025 tog Sverige ett historiskt steg genom att som första EU-land föreslå sanktioner mot israeliska ministrar, öppna för en översyn av associeringsavtalet – det avtal som reglerar relationen mellan EU och Israel – och driva på för sanktioner mot bosättare.

Att kritiken mot Israel skärpts i takt med den humanitära krisen i Gaza är inte förvånande. Men det Sverige gjort saknar motstycke i modern tid. Ingen svensk regering har tidigare gått så långt – inte ens under Olof Palme (S) och Sten Andersson (S), när Sverige var PLO:s främsta vän i Västeuropa. Ändå uteblev resultaten. Israels agerande förändrades inte. Det humanitära tillträdet till Gaza förbättrades inte. EU:s gemensamma linje låg fast.

Utan ett borgerligt mandat

Bland de fler än 100 djupintervjuer jag genomfört med statsministrar, utrikesministrar, diplomater och politiker för min nya bok Från Stockholm till Jerusalem: Den okända historien om Sveriges Mellanösternpolitik framträder en bild av djupa motsättningar inom regeringsunderlaget.

Högt uppsatta borgerliga politiker och riksdagsledamöter beskriver bojkottkraven som oförankrade och menar att regeringen i praktiken har börjat föra socialdemokratisk Mellanösternpolitik – utan borgerligt mandat. Biståndsminister Benjamin Dousa (M) – som sökte samverkan med Morgan Johansson (S) för att isolera Israel i somras – beskrivs som en av arkitekterna bakom regeringens Israelkritiska linje.

U-svängen applåderades av oppositionen, men väckte växande vrede bland borgerliga kärnväljare och politiker. Stora delar av den kristdemokratiska riksdagsgruppen, liksom flera moderata och liberala riksdagsledamöter som länge försökt driva politiken i en mer Israelvänlig riktning, gjorde uppror och riktade skarp offentlig kritik mot regeringens nya linje. Jimmie Åkesson (SD) kallade bojkottkraven för ett totalt ”haveri”.

Sveriges ambition att spela en roll i Mellanösternkonflikten har djupa historiska rötter. Emil Sandström ledde FN-kommittén som 1947 föreslog en delning av Palestinamandatet. Året därpå utsågs Folke Bernadotte – som senare mördades av israeliska extremister i Jerusalem – till FN:s första medlare.

En moralisk svensk stormakt

På 1950- och 60-talen såg Tage Erlander (S) staten Israel som en nödvändig fristad för Förintelsens överlevande: ett demokratiskt och socialistiskt föredöme i ett hav av arabiska diktaturer. Beundran för den judiska staten sträckte sig långt över partigränserna. Ansvaret för konflikten lades på arabstaternas vägran att erkänna Israel. Palestinierna betraktades som ett humanitärt flyktingproblem, inte som ett folk med nationella rättigheter.

På 1970- och 80-talen lade Palme och Andersson om kursen. Sverige erkände palestiniernas rätt till självbestämmande och PLO som deras representant – trots att större delen av världen betraktade grupperingen som en terrororganisation – och blev en av Israels skarpaste kritiker i Västeuropa.

Vändningen inleddes efter sexdagarskriget 1967. Israel hade gått från att uppfattas som en utsatt underdog till att ses som en ockupationsmakt, medan palestinierna övertog rollen som konfliktens svagare part. David hade blivit Goliat.

Samtidigt gjorde den nya vänstern och 68-rörelsen Palestinafrågan till sin egen. När Israel knöt sig allt närmare USA började landet porträtteras som en symbol för allt vänstern sade sig bekämpa. Palme behövde förhålla sig till denna opinion, men drevs också av en egen ambition: att profilera Sverige som en ”moralisk stormakt” – ett land som försvarade internationell rätt, stödde så kallade ”nationella befrielserörelser” i tredje världen och tog parti för den uppfattat svagare parten i internationella konflikter. Kritiker såg något annat: en politik som var högst ”omoralisk” i stödet för diktaturer och kommunistregimer.

Bröt med den tidigare linjen

Vid millennieskiftet bröt Göran Persson (S) med Palme-linjen, som han uppfattade som ensidig, propagandistisk och anti-israelisk. Persson hade aldrig tagit intryck av Palmes aktivistiska utrikespolitik. I stället bar han på ett starkt engagemang för att föra minnet av Förintelsen vidare och såg Israel som Mellanösterns enda demokrati – värd svenskt stöd. Relationerna med den judiska staten normaliserades, samtidigt som banden till palestinierna bestod. Den nya linjen gav snabbt utdelning och möjliggjorde hemliga israelisk-palestinska fredssamtal på Harpsund år 2000, under svensk medling.

När jag intervjuade Persson, de palestinska fredsförhandlarna, den tidigare israeliske premiärministern Ehud Barak och utrikesministern Shlomo Ben-Ami, som deltog i Harpsundsförhandlingarna, framkom att samtalen kom längre än vad som tidigare varit känt i flera av konfliktens mest svårlösta kärnfrågor, däribland gränser och bosättningar. Det var en diplomatisk bedrift som få länder lyckats med. Ändå är denna unika svenska roll, som jag skildrar i boken, nästan okänd för en bredare allmänhet.

Förändringen utlöste en svensk Mellanösternkonflikt inom Socialdemokraterna, med UD – där den gamla politiken satt i väggarna – och med utrikesminister Anna Lindh, som hade ett starkt engagemang för den palestinska saken. Flera källor uppger att Lindh övervägde att avgå efter att ha stängts ute från centrala delar av beslutsfattandet. Men Persson körde över motståndet, marginaliserade UD och drev igenom den nya linjen med statsrådsberedningen som bas.

Även borgerliga regeringar anslöt sig, i ödets ironi, till Palme-linjen, om än med ett mer nedtonat stöd för PLO. Under Carl Bildts (M) tid som utrikesminister blev en palestinsk stat oväntat en borgerlig hjärtefråga, trots att både Liberalerna och Kristdemokraterna ville driva politiken i en Israelvänlig riktning. Bildts ställning i Alliansregeringen var så stark att det interna motståndet kördes över. Ingen vågade utmana excellensen Bildt. Relationerna med Israel försämrades, och Bildt blev i praktiken persona non grata i Jerusalem. Efter sin tid i politiken blev hans kritik så hätsk att Judiska centralrådet anklagade den tidigare utrikesministern för ”ren och skär antisemitism”.

Ett historiskt oöverlagt beslut

Under Margot Wallström (S) tog Sverige det historiska beslutet att erkänna Palestina som första medlemsstat i EU. I dag vill få av de inblandade kännas vid ansvaret. Flera centrala källor uppger att beslutet, som redan tillkännagavs i regeringsförklaringen, drevs igenom utan regelrätt beredning. Varken Israel, palestinierna eller andra EU-länder var förinformerade. Det saknades registrerade beslutsunderlag och konsekvensanalyser i Regeringskansliet medan de svenska ambassaderna i regionen togs på sängen.

Erkännandet fördjupade banden till arabvärlden, men ledde till en av Sveriges allvarligaste diplomatiska kriser med Israel. Landet drog tillbaka sin Sverigeambassadör, och Wallström blev den enda utrikesministern i EU som inte var välkommen i Israel. Det blev ett skolexempel på plakatpolitik som marginaliserade Sveriges röst. Först under Ann Linde (S) kunde relationerna med Jerusalem normaliseras, samtidigt som banden till palestinierna upprätthölls.

Tidöregeringen fortsatte inledningsvis på denna linje. Samtidigt uppstod sprickor inom regeringsunderlaget: Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna krävde att Sverige skulle dra tillbaka Palestinaerkännandet och flytta Sveriges Israelambassad till Jerusalem – förslag som stoppades av Moderaterna som betonade kontinuitet i utrikespolitiken.

Terrordådet den 7 oktober förändrade inte bara konflikten, utan också svensk Mellanösternpolitik. Inledningsvis slöt omvärlden upp bakom Israel. Det gjorde även Sverige, där regeringen gav starkt stöd till landets rätt att försvara sig inom folkrättens ramar. Sverige placerade sig då i EU:s mittfåra: inte bland de mest Israelvänliga länderna, som Tyskland, Ungern och Tjeckien, men inte heller bland de mest Israelkritiska, som Spanien och Irland.

Kräver ett politiskt tillträde

I takt med att den internationella kritiken mot Israel skärptes i Gazakrigets slutskede förändrades också den svenska linjen. Regeringen anklagades allt oftare för att vara undfallande mot Israel, som nu beskylldes för krigsbrott och folkmord. Då kom kursändringen.

Om man ska dra en slutsats av närmare åtta decennier av svensk Mellanösternpolitik är mönstret tydligt: Sverige får större inflytande när vi bygger broar än när vi bränner dem. Inflytande skapas inte genom plakatpolitik, utan genom politiskt tillträde.

Det kräver en balanserad Mellanösternpolitik som bygger relationer med både Israel och palestinierna. Det är en enkel lärdom. Ändå tycks regeringen nu vara på väg att glömma den.

Daniel Schatz Fil. dr i statsvetenskap, författare och skribent. Aktuell med ”Från Stockholm till Jerusalem: Den okända historien om Sveriges Mellanösternpolitik” som nu finns i bokhandeln.