
KOLUMN Sedan valet 2022 har Liberalernas opinionsläge försämrats rejält, något som partiet länge försökte möta med nya sakpolitiska utspel. Till stor del har man profilerat sig som ett förbudsparti: alltifrån strypsex till fula skolor och aktiebolag i skolan bör enligt Liberalerna numera förbjudas. Men ingenting tycks ha fungerat. Om något sammanföll alla utspel snarare med ännu sämre opinionssiffror.
Att partiet till slut kapitulerade i den laddade regeringsfrågan – genom att (bokstavligen) omfamna Sverigedemokraterna i en framtida Tidöregering 2.0 – var därför fullt rimligt. Svängningen signalerar att man har insett att vägen till riksdagsspärren kräver stödröster från höger.
Stödröster från höger
Men opinionsbilden efter svängningen tyder på att detta sannolikt inte räcker. De undersökningar som genomförts helt och hållet efter omsvängningen ger inget stöd för att partiet har tjänat på den. I två av tre mätningar som genomförts både före och efter vägvalet ligger Liberalerna dessutom fast parkerade runt två procent. I en av dessa är stödet till och med lägre efter beskedet. Att en enskild undersökning placerar partiet över spärren förändrar inte helhetsbilden. Den avviker helt enkelt för mycket från resten för att i nuläget framstå som trovärdig.
Mycket tyder därför på att omsvängningen i regeringsfrågan inte är tillräcklig för att ge Liberalerna en verklig chans att klara sig kvar i riksdagen. För det krävs också en omprövning av både sakpolitik och retorik.
Konkurrerar i vänsterretorik
Ett stort problem är nämligen att partiet under flera år har gjort sig mindre attraktivt för många av de väljare man nu hoppas ska stödrösta. Detta gäller inte minst på skolområdet, där man allt oftare tycks konkurrera med Vänsterpartiet i retoriken kring valfrihet och vinster i skolan. Ingen som tar föräldrars autonomi på allvar har i dag särskilt mycket att hämta hos Liberalerna. Och eftersom just sådana väljare på marginalen sannolikt har starkare preferenser i dessa frågor än väljare som stödjer förbudslinjen är risken uppenbar att partiet stöter bort möjliga stödröster snarare än lockar dem.
Till detta kommer att skolan sällan är en egentlig valvinnare. Den är viktig mellan valen, men hamnar oftast i skymundan när det verkligen gäller. Att då lägga nästan allt krut på skolan är därför ytterst riskabelt. Ändå är det just den vägen man tycks ha slagit in på. Att dessutom göra det med ett vänsterpopulistiskt budskap – och i övriga frågor mest vilja förbjuda allt från höger till vänster – ter sig smått bisarrt.
Hamra ut egen politik
Liberalernas svängning i regeringsfrågan var nödvändig för att man ska ha en chans att klara sig kvar i riksdagen. Men den är sannolikt inte tillräcklig. Vill partiet nå spärren måste det också ändra sig sakpolitiskt och retoriskt. Man måste hamra ut en egen liberal politik, snarare än att triangulera sönder sig med förbud, regleringar och vänsterretorik.
Gabriel Heller Sahlgren Forskare vid Institutet för Näringslivsforskning