KOLUMN Liberalernas trångmål i opinionen är ingen nyhet. Sedan några månader tillbaka är man parkerade runt 1,5 procentenheter under riksdagsspärren, något som föranlett en ”kulsprutekampanj” med nya förslag. Ett stort antal krokar kastas ut i hopp om att någon av dem ska fästa i en sträng hos väljarna.
Att nästan samtliga förslag gäller utbildning är inte förvånande. Partiet har länge identifierat sig med skolfrågan, inom vilken man anser sig ha en komparativ fördel. Det är skolpolitiken som enligt företrädarna ska få partiet att klara spärren.
Men man har ett bekymmer. För skolan är inte dålig längre. Elever med inhemsk bakgrund presterar nu bättre i matematik och naturvetenskap än under hela 2000-talet – och är idag bland de bästa i världen i båda ämnena. I naturvetenskap presterar man lika bra som motsvarande elever i Sydkorea. I matematik är andelen lågpresterande i denna grupp på samma nivå som i Singapore.
Mäter inte skolkvalitet
Detta är också mest relevant för att förstå skolans kvalitet. Att inkludera elever med utländsk bakgrund – som presterar avsevärt sämre än elever med svensk bakgrund – gör att man i hög grad fångar betydelsen av olika invandringspolitik snarare än skolkvalitet. Australiens invandrare, med till stor del ostasiatisk bakgrund, presterar åtskilligt bättre än Sveriges invandrare med bakgrund i Mellanöstern – något som i grunden har mycket lite med skolan att göra.
Ingenting av detta berättar Liberalerna för väljarna. I stället vilseleder man om den svenska skolans prestationer. Man tystar ned allt positivt och förstorar upp allt negativt, uppenbarligen i tron att en pågående ”skolkris” krävs för bibehållen relevans. För varför behövs annars Liberalerna?
Så fort ett problem kan härledas till invandringen spelar man plötsligt på Sverigedemokraternas planhalva
Det är i den kontexten man bör förstå utspelet om att partiet numera vill förbjuda aktiebolag i skolsektorn, med en retorik som låter förvillande lik den som brukar höras från vänsterpartister. Vinstfrågan passar perfekt i självspäkningsstrategin eftersom den är både kontroversiell och direkt knuten till skolpolitiken. Man är helt enkelt beredd att göra vad som helst för att undvika sanningen: att de största problemen i skolan idag inte kan härledas till skolpolitiken utan till invandringen.
Anledningen är enkel. Så fort ett problem kan härledas till invandringen spelar man plötsligt på Sverigedemokraternas planhalva. Av politiska skäl väljer Liberalerna därför att låtsas som om Sverige fortfarande är ett kunskapsmässigt U-land. Självspäkning är helt enkelt ett pris man är villig att betala för att behålla problemformuleringen i paradfrågan.
Stolt men inte nöjd
Det fanns ett annat alternativ: man hade kunnat ta äran för skolmiraklet. Man hade kunnat peka på reformerna som genomfördes under Alliansåren 2006–2014 – vilka man till stor del låg bakom – som skäl till förbättringen. ”Stolt men inte nöjd” hade kunnat vara parollen, samtidigt som man pekat ut sig själva som bäst lämpade att lösa kunskapsglappet invandringen har orsakat.
Men den valda vägen blev alltså en annan. I stället för att bygga vidare på de framsteg man själv delvis låg bakom sitter man fast i en berättelse som i dag inte stämmer. Ingenting tyder heller på att den nuvarande strategin fungerar.
Om kursen inte ändras riskerar Liberalerna att framstå som partiet som fick rätt, men som åkte ur riksdagen för att man inte vågade säga det.
Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning
