KOLUMN För ett decennium sedan rasade debatten om den så kallade Reepaluutredningen, som föreslog kraftigt begränsade möjligheter att göra vinstutdelning i välfärden. Efter en utdragen process stötte den rödgröna regeringen på patrull i riksdagen. En enad opposition sänkte den efterföljande propositionen i juni 2018.
Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Vinstskepsisen har spridit sig och Liberalerna går nu till val på att förbjuda aktiebolag skolan. En oänkbar utveckling fram till för några år sedan. Förklaringen är enkel: partiet söker desperat efter en attraktiv fråga som kan knytas till skolan – och som inte handlar om invandring – för att återfå fotfästet i den politiska kvicksanden.
Inte rätt sorts väljare
Skrapar man på ytan är förslaget dock knappast en valvinnare. Visst visar opinionsundersökningar att befolkningen överlag är skeptisk till vinster i skolan. Men det betyder inte att rätt slags väljare – ur Liberalernas synvinkel – attraheras av ställningstagandet.
De flesta som tillmäter vinstfrågan stor betydelse kommer nämligen aldrig att rösta på Liberalerna, oavsett partiets hållning. Dessa väljare röstar av andra skäl oftast på något av de rödgröna partierna, varav alla redan vill förbjuda vinster i skolan. Inte minst motsätter man sig en regering med (eller stödd av) Sverigedemokraterna.
Ett vinstförbud verkar inte heller attrahera övriga väljare på marginalen. Opinionen är bräckligare än man kan tro. En majoritet av Tidöväljarna anser inte ens tydligt att det vore bra att förbjuda vinstsyftande skolor. Om ”det leder till att skolor stängs ner och valfriheten minskar” finns faktiskt inte någon säkerställd skillnad alls mellan tydliga förespråkare och tydliga motståndare.
Mycket tyder också på att ett vinstförbud värt namnet skulle leda till just skolstängningar.
I en undersökning efter att förslaget presenterats halverades nästan andelen som uppger att Liberalerna har bäst skolpolitik.
När Chile förbjöd aktiebolag att driva offentligt finansierade skolor tvingades exempelvis vänsterregeringen – strax innan lagen trädde i kraft – att tillåta vinstuttag via ägarnas fastighetsbolag. Före justeringen hotade masstängningar av skolor som, enligt vissa bedömare, utbildade cirka 30 procent av landets elever. Regeringen förstod att ett sådant kaos inte skulle ses med blida ögon av väljarna – och man tvingades därför vattna ur sitt eget förslag efter cirka tre års beredning.
Det kan vara sådana risker som gör att motståndarna till ett vinstförbud tycks ha starkare preferenser än förespråkarna, åtminstone bland Liberalernas potentiella väljare. I en undersökning efter att förslaget presenterats halverades nästan andelen som uppger att Liberalerna har bäst skolpolitik. Samtidigt har partiets generella opinionsläge försämrats ytterligare.
Otydliga och opålitliga
Väldigt lite pekar alltså på att förslaget om att förbjuda vinstsyftande skolor är ett framgångskoncept för Liberalerna. Tvärtom tycks det ha skapat en känsla av ”otydlighet och opålitlighet” bland Tidöväljarna, medan oppositionsväljare näppeligen bryr sig.
Men det opinionsmässiga fiaskot i vinstdebatten är bara ett symtom på ett större problem: Liberalernas övergripande strategi i skolfrågan. Denna får partiet att framstå som självspäkande förlorare som böjer sig för motståndarnas berättelse, när man i stället borde framställa sig som partiet som räddade den svenska skolan. Strategin måste helt enkelt läggas om. Fortsätter Liberalerna som nu kommer de inte att belönas för sin botgöring – utan straffas för sitt tafatta taktiserande.
Gabriel Heller Sahlgren
Gabriel Heller Sahlgren är forskare vid Institutet för näringslivsforskning
