
Mitt under brinnande krig öppnade två nya, statliga museer. Åttiofem år senare tvingas kulturen på flykt av statens egen hyresvärd.
1943 var ett fint år för Stockholms museibesökare. Mitt under brinnande världskrig invigdes både Historiska museet och Armémuseum på Östermalm, ett stenkast ifrån varandra och på promenadavstånd från Djurgården.
2026 verkar inte bli något särskilt bra museiår. Myndigheten Statens museer för världskultur vill lägga ned hälften av sina museer – båda i Stockholms innerstad – och nu aviserar Armémuseum att de tänker flytta ut från lokalerna på Riddargatan nästa år.
Var? Ingen vet. För att öppna när? Högst oklart.
Men orsaken är i alla fall känd: museet har vuxit ur sitt gamla vapenförråd med anor från 1600-talet, särskilt sedan man nyligen fick ett utvidgat uppdrag att skildra totalförsvarets historia. Lars Amréus, överintendent på nya myndigheten Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria, understryker för 100% att detta är huvudorsaken.
Sedan hade hyresvärden för all del föreslagit en nätt liten hyreshöjning på 60 procent. Amréus beskriver det som en ”utlösande” faktor för flytten.
Hyresvärden heter Statens fastighetsverk (SFV) och måste vara Sveriges mest kontraproduktiva myndighet. I 33 år har man haft uppdraget att förvalta statens kulturhistoriskt värdefulla fastigheter – såsom slott och ambassader jämte kulturinstitutioner som Armémuseum, Östasiatiska och Medelhavsmuseet.
Men SFV ska också dra in stålar till statskassan, alltså gå med vinst, vilket ända sedan 1990-talet lett till problem för hyresgästerna, då dessa sällan kompenseras för SFV:s profitkrav – annat än när det verkligen blir kris.
Som häromåret, när Nationalmuseum tvingades stänga en extra dag i veckan och det började falla ned saker från taket på Naturhistoriska. Då tillsattes en utredning som kom fram till att tre museer, Dramaten och Kungl. Operan skulle åtnjuta något som kallas ”intäktsjusterad marknadshyra” – alltså att de skulle få kompensation för SFV:s hyreshöjningar.
För ett ögonblick såg det ljust ut. Sedan visade det sig att Fastighetsverket lik förbannat ville höja hyran en bra bit över det kompenserade beloppet, så nu har förhandlingarna strandat och Nationalmuseum får kanske stänga en dag till eller två, igen. Eller flytta?
Marknadsmässiga hyror är naturligtvis det bästa systemet på en fri marknad. En sådan där hyresgästerna har möjlighet att ta sitt pick och pack och flytta till billigare lokaler. Vilket i en hyfsat stor stad som Stockholm i regel betyder ut ur innerstaden. Men vill vi verkligen placera Nationalmuseum i Alby och Dramaten i Märsta? Medan byggnaderna på Blasieholmen och Nybroplan tas över av Temu? Borde inte det i så fall vara ett politiskt beslut? Liksom beslutet att stänga två uppskattade museer med superspeciella samlingar och bakgrundshistorier?
Armémuseums beslut att lämna den gamla kasernen på Riddargatan är inte politiskt, utan fattat av myndighetschefen själv. Lars Amréus hoppas att museet så småningom ska kunna flytta in i en splitterny, skräddarsydd byggnad – och påstår att hans myndighet kommer att kunna bekosta den själv, med befintliga medel.
Det är utan tvivel något uppfriskande över den inställningen. Jag håller tummarna för att han hittar en billig tomt på en inte alltför avlägsen plats. Synd bara att Armémuseum ska stänga just nu, när vi kanske behöver det som bäst.
Vem vet hur världen ser ut när det öppnar igen?