Boken jag hade velat ge till min pappa

Min pappa dog strax före jul i fjol. Vi hade alltid diskuterat världshändelserna men mot slutet blev det svårt att prata om Israel. Jag undvek ämnet men han ville inte ge sig och frågade efter litteratur som kunde hjälpa honom att förstå mitt perspektiv. Han läste mycket, men helst på svenska. Därför fanns inte mycket att rekommendera.

Hade han fortfarande levat skulle jag med glädje givit honom Lee Yarons bok ”7 oktober – 100 berättelser”. Den kom på engelska i september 2024 och har nu översatts av Michael Larsson och givits ut på Fri tanke. Utgivningen innebär en fördubbling av den tillgängliga, israeliska vittneslitteraturen om 7 oktober på vårt språk – fram tills i dag har Eli Sharabis ”Gisslan – 491 dagars fångenskap hos Hamas” varit enda boken på svenska. Den kom ut i maj. Före den fanns ingenting.

Ett tvärsnitt av det israeliska samhället

En klar poäng med Yarons bok är därför att den inte är en subjektiv redogörelse från en enskild drabbad, utan ett reportage som samlar ett myller av berättelser. I några kapitel får jag svårt hålla reda på alla namn som vimlar förbi, men i gengäld rymmer boken ett fylligt tvärsnitt av det israeliska samhället – även politiskt.

Två exempel:

Haim Ben Aryeh, en barnkär 56-årig busschaufför och tidigare bosättare som kallades in för att föra barn som överlevt massakern i kibbutz Be’eri i säkerhet till hotell vid Döda havet.

Vivian Silver, en energisk fredsaktivist i sjuttioårsåldern som just hade återvänt från en demonstration hon arrangerat tillsammans med palestinska kvinnor i Jerusalem.

Haim hämtade sig inte från sina upplevelser och begick självmord i slutet av oktober 2023. Vivian mördades i kibbutz Be’eri. Hennes kvarlevor fick identifieras av arkeologer.

Vi möter nepalesiska studenter, israeliska beduiner, pensionärer med rötterna i Tadzjikistan med mera – och får i många fall följa deras berättelser bakåt, inte sällan till länder de eller deras föräldrar flytt. Israel avtecknar sig som en mångkulturell mosaik, en nation av flyktingar samlade kring ett gemensamt, judiskt öde.

Det är inte ett samhälle utan konflikter och klassklyftor men däremot ett där människor tar hand om varandra, både spontant och organiserat. Ett exempel på det senare är Zaka, en organisation med frivilliga – i huvudsak ortodoxa män – som snabbt rycker ut och säkrar kvarlevor efter offer för olyckor och terrordåd så att de i möjligaste mån kan begravas hela (i enlighet med judisk lag).

Massakern på Nova

Ett av bokens svåraste kapitel handlar om massakern på musikfestivalen Nova, och ramas in av en redogörelse för hur Zaka snabbt kallas in och arbetar med att ta hand om de hundratals kropparna. Dessvärre innebär deras effektiva hantering att den tekniska bevisningen för det systematiska, sexuella våldet mot festivalens unga besökare i stort sett utplånas.

En bevisning som hade behövts i en värld där principen från ”metoo” – att man ska lyssna till offren – upphör att gälla när dessa är israeliska.

Vittnesmål finns det däremot gott om, klart tillräckligt för att identifiera en tydlig preferens hos förövarna att på nära håll beskjuta, skära i eller på annat sätt stympa kvinnornas underliv: ”I somliga fall hade man specifikt tänt eld på könsorganen så att hela kroppar var intakta med undantag för vaginan som hade bränts.”

Två oförenliga perspektiv på 7 oktober

Bokens författare, Lee Yaron, är till vardags klimatkorrespondent för tidningen Haaretz, vilket placerar henne klart till vänster på den politiska skalan i Israel. Att hon skrev boken på engelska och gav ut den först i USA säger något om vilka röster som efterfrågas, och uppfattas som trovärdiga, i Israel respektive omvärlden.

Israel är både ett land med stark sammanhållning och djupt polariserat. I ett efterord identifierar Yarons make, författaren Joshua Cohen, två sinsemellan oförenliga sätt att betrakta det som inträffade den 7 oktober 2023.

Somliga ser det som en händelse av sådan magnitud att någonting nu måste förändras, och Israel slå in på en ny bana efter nästan 80 år av mer eller mindre oavbrutet krig. Andra – här representerade av premiärminister Benjamin Netanyahu – som ännu en katastrof i den judiska historia om förföljelse som sträcker sig tillbaka till amalekiternas bakhåll efter uttåget från Egypten.

Enligt Cohen låser Netanyahus synsätt fast Israel i det offerskap staten en gång lovade att befria judarna från. Medan det andra möjliggör förändring ”så att även de mest omedgörliga av fiender kan förvandlas till grannar, eller rentav grannstater”.

Konsekvens och kontinuitet

Men om det över huvud taget skall bli möjligt måste man nog också betrakta dessa grannar nyktert. Här vill jag gärna rekommendera den amerikanske journalisten Yardena Schwartz’ bok ”Ghosts of a Holy War”, som skildrar konflikten mellan judar och araber med utgångspunkt i massakern i Hebron 1929.

Det är en balanserad redogörelse, men Schwartz blundar inte för den arabiska sidans överlägsna konsekvens när det gäller att avvisa kompromisser och i stället välja våldets väg. Men hennes bok finns bara på engelska, tyvärr.