Varför måste alla vara klyschor i svensk film?

När blev det obligatoriskt för alla rollfigurer i svensk film att utgå från stereotyper? Det måste ha inträffat någon gång efter att Ingmar Bergman och Bo Widerberg kastade in handdukarna. Men när? Och varför??

Att Alex Schulman kan sno ihop en bra historia har han ju bevisat i en hel rad romaner. Till sin debut som filmregissör har han själv skrivit manus – som en riktig auteur! – och berättelsen ska dessutom vara självupplevd. Alex följde med tonårsdotterns klass på resa och det blev ett helvete för både far och dotter.

En fädratrio byggd på klyschor

Så varför framstår Schulmans alter ego i Arkipelag som en ren klyscha? Bill, (över) spelad av Gustaf Skarsgård, den osäkre pappan som själv blev mobbad som barn. Naturligtvis med klart lägst status i den fädratrio som följer med på klassresan mot avgrunden. Den psykologiska komplexiteten hos de andra två är inte direkt imponerande heller:

Fares Fares alfapappa Bobo: självsäker, aggressiv, osvensk – och spöad som barn, såklart. Linus Wahlgrens omogna grabbfarsa Pontus som drar grova skämt och raggar på normsnygga lägerledaren Olivia (Elsa Öhrn) – med en egen historia av sexuella övergrepp, förstås.

Förutsägbart obehag och odrägliga barn

Varför ska jag engagera mig i dessa skrivbordsprodukter? Barnen är ju bara en skock odjur som samtliga (utom möjligen Bobos dotter Ester, fint spelad av Heidi Blanck) förtjänar det kok stryk de är så oerhört väl medvetna om att lagen skyddar dem ifrån.

Det är inget fel på dramaturgin, den gradvisa uppskruvningen av konfliktnivån tills det brister för alla (förstås). Och vad gäller att skapa socialt obehag har Schulman uppenbarligen studerat genrens mästare, Ruben Östlund.

Men bara för att svenskar har en fobi för dålig stämning blir inte den sortens ångest = konstnärlig kvalitet. Eller komiskt. I Arkipelag känns det mest manipulativt på ett förutsägbart sätt.

Någonting är ruttet i filmlandet Sverige

Som informationsfilm för Frieds håller Arkipelag rimligt hög nivå. Som oscarsbidrag är den direkt pinsam. Som svensk dramaprodukt: monumentalt genomsnittlig.

Inte undra på att vi har den lägsta marknadsandelen för inhemsk biofilm i Norden. Någonting är ruttet i filmlandet Sverige.