Skänk Hilma af Klints verk till staten – innan det är för sent

I november ropas en tvättäkta Hilma af Klint ut på Bukowskis auktioner. Det har beskrivits som sensationellt och det spekuleras om rekordpriser. Ett par cirklar och trianglar, kvadrater och rektanglar i klara färger mot en svartvit botten. Är det så märkvärdigt?

Visserligen gör alla Hilma af Klints symboliska verk anspråk på att rymma andliga värden, men prisbilden regleras ändå på det vanliga viset: tillgång och efterfrågan. Efter de framgångsrika lanseringarna på Moderna museet 2013 och Guggenheim i New York 2018 är efterfrågan enorm – medan tillgången är snudd på obefintlig.

Det mest speciella med den svenska konstnärens halvabstrakta symbolism är nämligen inte så mycket att hon var tidig med att måla icke-föreställande (om det ens var det hon gjorde) som att hennes samlade verk är så samlat. Detta eftersom hon aldrig sålde någonting av det under sin levnad (1862-1944) och att hennes arvinge sedan placerade hela klabbet i en stiftelse med uppdraget att förvalta hennes verk.

Ett unikt samlat livsverk

Alla utställningar du sett eller missat med den här konstnären har byggt på lån från stiftelsen Hilma af Klints Verk, som endast avyttrat fyra målningar sedan 1972 – då som ersättning för förvaringen av de andra verken. Men denna restriktiva hållning är inte huggen i sten, bara inskriven i stiftelsens stadgar. Med reservation för de målningar som Hilma ansåg sig ha utfört på uppdrag av högre makter – de som brukar kallas målningarna till templet – medger stadgarna försäljning av enstaka verk, men endast för att inbringa medel till ”omhändertagandet och vården av de kvarvarande delarna av verket”.

Men stadgar kan ändras. Och det är just vad som är på gång nu.

För snart två år sedan upprättades ett utkast till ett avtal mellan stiftelsen och konstgalleriet David Zwirner i New York: galleriet skulle företräda Hilma af Klint internationellt, med möjligheter till försäljning ur stiftelsens innehav. Men stiftelsens ordförande, Hilmas brorsons sonson Erik af Klint, drog i nödbromsen och gick till domstol för att få resten av styrelsen avsatt. Han ansåg att de handlat illojalt i syfte att berika sig genom att sälja billigt till sig själva eller sina ombud, för att sedan sälja vidare dyrt. Det var också då han åberopade stadgarna för att förhindra att konsten visas för andra än ”andliga sökare”, men jag tror att det var ett verktyg han tog till främst för att stoppa försäljningen. Han lyckades få Länsstyrelsen att inleda ett tillsynsärende men hade ingen framgång i rätten. Den juridiska kampen utmynnade i att parterna, i våras, kom överens om att försöka ändra stadgarna. Resultatet kan bli motsatsen till det Erik af Klint ville när han gick till rätten: fritt fram.

Hotet mot släktens inflytande

Det är i varje fall vad Hilmas brorsons son Johan af Klint, tidigare ordförande i stiftelsen och författare till en bok om de andliga aspekterna av hennes konst, nu befarar. Han bestrider därför stiftelsens ansökan om permutation (som det heter när man vill ändra i stiftelsestadgar) till Kammarkollegiet. Enligt egen utsago har han släkten bakom sig. En av de stadgar stiftelsen vill stryka är nämligen den som kräver att ordföranden alltid ska utgöras av släktens ”huvudman” – eller en person som denne utsett i sitt ställe. Utan den förlorar Hilma af Klints släkt helt inflytande över stiftelsen. Ingen besvärlig Erik som sätter sig på tvären och förhindrar lukrativ försäljning längre.

Å andra sidan skulle inte heller antroposoferna vara, som i dag, garanterade majoritetsrösten i styrelsen. Hilma af Klint närde en gränslös men obesvarad beundran för antroposofins grundare Rudolf Steiner (1861-1925) och hennes brorson Erik, som grundade stiftelsen, var också medlem i Antroposofiska sällskapet. Men då de huvudsakliga motparterna i de konflikter som härjat stiftelsen i över ett decennium varit just ordföranden/släkten och antroposoferna/ledamöter associerade med dem, kan det ju verka som ett utmärkt sätt att skapa lugn och ro i stiftelsen.

Bort med bråkstakarna, slut på bråket.

Men riktigt så enkelt är det nog inte, tyvärr. Styrelsen består i dag av tre personer: Erik af Klint, Juhani Selvani och Daniel Laurén. Både Selvani och Laurén är antroposofer, och skulle lätt kunna sparka ut Erik så snart stadgan som garanterar honom ordförandeskapet är struken. Då ser plötsligt den här dealen mer ut som en erövring än en fredspipa, inte sant?

Men varför skulle Erik gå med på det? Det har jag försökt fråga honom, men trots att han alltså är ordförande hänvisar han nu alla frågor till ”stiftelsen”. När jag talade med honom senast, vårvintern 2025, var han betydligt öppnare. Då berättade han att han sålt familjens våning och flyttat in i en betydligt blygsammare lägenhet för att ha råd att försvara Hilmas arv i rätten. Kanske räckte inte pengarna ändå? Detaljer i processen pekar på att Erik af Klints utsikter att vinna målet var begränsade, och hade han förlorat skulle han blivit skyldig att betala motpartens rättegångskostnader – miljonbelopp, troligtvis. Kanske tog de världsliga angelägenheterna över, ändå?

Att kontraktet med David Zwirner inte undertecknats betyder inte att det är ur världen. På Erik af Klints uppmaning mejlade jag stiftelsen och frågade. Det var en månad sedan, men än så länge har jag inte fått något svar.

Stiftelsen motiverar sin permutationsansökan bland annat med att Hilma af Klints arv behöver hanteras professionellt, och Zwirner är ett fullblodsproffs på allra högsta nivå. Men Juhani Selvanis svärfar Anders Kumlander, som själv satt i styrelsen fram till augusti 2025, har ett mindre smickrande track record vad gäller försäljning av Hilma af Klints verk. 2021 köpte han en av hennes målningar av en stiftelse i Schweiz och sålde den sedan snabbt vidare, av allt att döma med mycket stor förtjänst, till ingen mindre än David Zwirner. Enligt den säljande stiftelsen köpte Kumlander verket under den falska förespeglingen att det skulle hamna i ett framtida, Hilma af Klint-museum i Sverige.

Stiftelsens stadgar förbjuder uttryckligen försäljning av de så kallade målningarna till templet. De är 193 till antalet. Utöver dem äger stiftelsen 999 verk av Hilma af Klint, varav 124 är hennes anteckningsböcker. Om 875 verk är målningar, och varje målning är värd ungefär lika mycket som den Bukowskis nu ropar ut, så skulle det motsvara ett ekonomiskt värde på över 6 miljarder. Utöver det har stiftelsen ytterst begränsade tillgångar. Oavsett eventuella skumma motiv så är frestelsen att sälja av beståndet därför betydande, så fort man vill göra något extra – eller bara sköta om samlingen på ett bra sätt.

Risken att verket skingras

Men vore det så farligt då? Det är ju så många tavlor. En viktig poäng med att hålla ihop just Hilma af Klints arbeten har att göra med en aspekt av dem som fått mindre uppmärksamhet än deras abstraktionsgrad, men som var nog så banbrytande: att hon målade i serier. Den aktuella målningens titel – “Ser III No. 5” – vittnar om det, och enligt bland andra biografiförfattaren Julia Voss är detta ett uttryck för Hilma af Klints speciella utvecklingsoptimism: serierna skildrar ofta, i grova drag, en andlig utveckling från mörker till ljus.

Att bjuda ut ett enskilt verk ur en sådan serie blir lite som att sälja en sida eller ett kapitel i en bok. Och ju fler av verken som avyttras på det sättet, ju mer splittrat – i längden svårbegripligt – blir naturligtvis verket. Sedan i fjol ingår de 194 målningarna till templet i Sveriges nationella kulturkanon. Men deras närmaste, konsthistoriska och andliga sammanhang utgörs av Hilma af Klints övriga verk, som idag finns samlade på ett unikt sätt. Samtidigt har stiftelsen som ska förvalta detta verk härjats av uppslitande och juridiskt betungande konflikter sedan början av 2010-talet. För att tala klarspråk: Den har visat sig oförmögen att hantera sitt uppdrag. Är lösningen då att stadgarna justeras på ett sätt som öppnar för att den ena falangen, den som anklagats för att vilja berika sig på verket, får total kontroll?

Jag anser inte det. Det enda rimliga nu vore att stiftelsen i stället donerar hela verket till den svenska staten. Hilma af Klints verk är inte ett särintresse utan en viktig del av vårt gemensamma kulturarv. Det bör förvaltas i enlighet med denna status.