Arbetsmarknadens olösliga matchningsproblem

KOLUMN Var fjärde rekrytering misslyckas samtidigt som jobben finns där de arbetslösa inte är. Politiker talar om utbildning, men den verkliga utmaningen är geografisk. Kanske är problemet betydligt svårare att lösa än vi vill erkänna.

Var fjärde rekrytering i det svenska näringslivet misslyckas. Arbetslösheten i Skåne är mer än dubbelt så hög som i Norrbotten. I Norrbotten finns jobben. I Skåne finns de arbetslösa. Men folk flyttar inte.

Problemet, som stavas matchning och Beveridge-kurvan, är inte nytt. Men det har blivit värre. Riksbanken visade i januari att den svenska arbetsmarknadens matchningseffektivitet försämras i samband med varje större kris. Kurvan skiftar utåt vid varje chock och återhämtningen uteblir. Matchningsproblemet ackumuleras. Vi vet att det händer, men vi saknar alltjämt kunskap om vad vi ska göra.

Geografin styr arbetsmarknaden

Problemets geografiska komponenter är underskattade, så mycket vet vi. Jobben och de arbetslösa befinner sig på olika platser. Folk flyttar inte i den utsträckning som krävs för att rätta till obalansen. Vår arbetsmarknadspolitik är utformad som om geografin inte spelar någon roll. Det är ett grundläggande problem, som att spela Hamlet utan prins.

Standarddiagnosen är kompetensglapp. Folk har fel utbildning. Det stämmer, men är bara en delförklaring. Vi har redan försökt lösa problemet genom att flytta utbildningen nära nog hem till varje medborgare. Regionaliseringen av den svenska högskolan är en av de mest omfattande utbildningspolitiska satsningarna de senaste decennierna. Resultatet är tveksamt. Folk utbildar sig lokalt men flyttar ändå när de är klara, eller stannar och arbetar i yrken som inte matchar utbildningen.

Varför flyttar folk inte?

Bostadsmarknaden är en del av förklaringen, och på flera sätt. Kent Eliasson och Olle Westerlund visade nyligen i en studie med svenska registerdata att höga bostadspriser och ägt boende minskar rörligheten till högproduktiva regioner, särskilt bland unga och högkvalificerade. Hyresregleringen verkar i samma riktning, fast från andra hållet: den låser fast människor på orter de inte kan flytta ifrån, eftersom de inte har råd att lämna en hyresrätt i Malmö för ett jobb i Gällivare. Men bostadsmarknaden förklarar inte allt. Band till familj, nätverk och plats är notoriskt svåra att mäta. Och ännu svårare att påverka.

Vad fungerar då? Internationella studier av rörlighetssubventioner visar att de når de mest rörliga, alltså de som troligen hade flyttat ändå. I vissa fall försämras till och med resultaten för dem som uppmuntras att söka längre bort men ändå inte flyttar. Mekanismen är enkel: när människor fokuserar sitt jobbsökande på andra delar av landet minskar samtidigt det lokala sökandet och de möjligheter som trots allt finns närmare hemmet.

Hårdare aktivitetskrav kopplade till geografisk rörlighet skulle troligen få fler att flytta, men är sannolikt politiskt ogenomförbara. Genomgripande bostadsmarknadsreformer ligger mycket långt bort politiskt och effekten lär ändå bli långsam och partiell.

Det elaka problemet

Ett annat svar har varit att decentralisera: ge mer makt till lokala beslutsfattare som känner sin marknad bättre. Engelska City Deals och den bredare devolutionsagendan är de mest omdiskuterade exemplen. Tanken är tilltalande. Resultaten är nedslående. Ett klassiskt argument, med stöd i Robert Putnams forskning om socialt kapital, är att decentralisering tenderar att stärka de redan starka. De orter med starkast lokal kompetens och starkast institutioner tenderar, föga förvånande, att dra mest nytta av fler frihetsgrader.

Vår jobbgeografi utgör ett så kallat elakt problem i ordets tekniska mening: komplext, svårgripbart och utan tydlig lösning. Pengar är, som det heter, fungibla och kan stoppas i de hål där de saknas. Men vi kan inte flytta hemorter. Adam Smith beskrev en gång vad han kallade systemets man: den politiske entusiasten som tror att han kan flytta människor som schackpjäser på ett bräde, utan att beakta att pjäserna har egna rörelser och motiv. Det är en träffande beskrivning av mycket europeisk regional- och arbetsmarknadspolitik.

Dags att acceptera?

Möjligen är det dags att resignera inför problemet och ta det för givet, snarare än att fortsätta söka efter lösningar som inte finns. Regionala stöd och transfereringar till eftersatta orter blir då inte ett temporärt plåster utan en naturlig del av välfärdsstatens grundkonstruktion. Det är en ärlig, om än inte särskilt glamorös, slutsats.

Arbetsförmedlingen har ungefär 10 000 anställda och ett förvaltningsanslag på drygt 7,5 miljarder kronor. En förutsättning för att pengarna ska göra nytta är att skygglapparna tas av kring vad som faktiskt inte har fungerat. Den diskussionen lyser med sin frånvaro.

Johan P. Larsson är Associate Professor of Economics and Public Policy vid University of Cambridge, samt affilierad forskare vid Ratio.