Centerpartiets politiska kompass pekar fel

KOLUMN Det är något särskilt med Centerpartiets politiska kompass. Hur långt höger de än vandrar pekar nålen mot mitten.

Centern befinner sig i närmast alla ekonomiska frågor till höger om Moderaterna. Det är enklare att försöka hitta någon skatt de inte vill sänka, eller något de inte vill avreglera, än tvärtom. Inget parti bekämpar fackföreningsrörelsen som C, och inget parti står längre från socialdemokratisk ekonomisk politik och ideologi.

Höger och vänster är inte ord för vem man tycker om eller vem man kan tänka sig att luncha med. Höger och vänster bär ideologiska motsättningar som format svensk politik under mer än hundra år.

Den ekonomiska vänstern växte fram ur arbetarrörelsens kamp för att stärka löntagarnas ställning gentemot kapitalet. För ekonomisk utjämning, gemensamt finansierad välfärd och ett samhälle där människors trygghet inte skulle vara beroende av marknadens välvilja. Arbetarklassens politik.

Den ekonomiska högern växte fram ur ägarklassens strävan efter en fri marknad, lägre skatter, mindre regleringar och mindre ekonomisk utjämning. Borgarklassens politik.

Förenklat, såklart, men sakligt korrekt. Om vi placerar Centerpartiet på höger–vänsterskalan blir bilden av ett nyliberalt högerparti, långt från mitten, tydlig.

När ideologin får ge vika

Jag minns Januariavtalet 2019 med smärta. Stefan Löfven sålde ut ideologi mot makt och fick administrera borgerlig politik under S-flagg. En historisk skam. S-kongressen tog en tydlig vänstersväng och lovade att det aldrig skulle ske igen. Nu står vi där igen med högerpartiet C, som använder sitt stöd till en socialdemokratisk statsminister för att genomdriva nya marknadsliberala reformer. Hur har vi hamnat här?

Förklaringen finns i att svensk politik inte längre organiseras efter ekonomisk politik och ideologi, utan efter godhetssignalering och antipatier. Konfliktlinjen ligger till stor del i migration och värderingar. Dock inte i vad migration och värderingar egentligen har för påverkan på välfärden och framtiden, utan i hur man uppfattas när man tar ställning. Det är viktigare att signalera rätt än att se var politiken egentligen leder.

Därför kan du kasta begrepp lite som du vill, för de betyder inte så mycket. Det viktiga är att du säger dem i rätt läge och hyser antipatier på rätt sätt. Att visa avsky är att visa sig fin.

Politik som godhetssignalering

Centerpartiets kompass är inte trasig, den är medvetet manipulerad bort från traditionella ekonomiskpolitiska konfliktlinjer till antipatier. Det är en avgörande skillnad. När mitten inte längre beskriver en politisk position utan vilka politiska antipatier man har, då har begreppet förlorat sitt ideologiska innehåll, och det är precis vad det nyliberala och migrationsvänliga Centern vill.

Bara genom att låtsas vara något annat kan ett politiskt verkligt samarbete ske med den som tycker tvärtom. Förutom din fiendes fiende-logik, såklart. Men så skulle väl aldrig våra politiker agera?

C vill sänka skatten och privatisera mera, S vill höja skatten och stärka den ekonomiska jämlikheten. C vill försvaga kollektivavtalen, S vill stärka dem. C vill minska välfärden och avreglera mera, S vill stärka både regleringar och välfärd.

Förutsättningarna för samarbete mellan C och mitt parti är enkla. Vi behöver bara vara frikostiga med definitionen av ords betydelse så att de passar situationen och stundens signaleringsvilja. Bortse från allt vad ideologi är, strunta i väljarna, löften och vilka vi är satta att representera. Om vi bara omdefinierar innebörden av begreppet kompromiss så är vi hemma. Lätt som en plätt!

Det vi däremot bör påminna oss om är att oavsett hur våra politiker manipulerar sina politiska kompasser för att komma åt makten, så är det folket som får betala.

Jan Emanuel är traditionell socialdemokrat i intern opposition.