I Malung finns det gamla Sverige kvar

KOLUMN ”Lägg den bara på staketet”, säger Åsa, en av arrangörerna, som ser att jag letat efter någonstans att lägga min mobil med mina betalkort i en hållare på baksidan. Staketet går runt dansbanan där jag och ett fyrtiotal andra ska gå buggkurs med Tony Irving.

”Där?” säger jag och pekar på staketet samtidigt som jag inser att jag ser ganska fånig ut, då det inte finns några andra staket.

”Ja, exakt det staketet”, svarar Åsa med ett leende. ”Du är i Malung nu.”

När jag tittar efter ser jag att alla lägger sina handväskor, nycklar, kläder och mobiler på eller längs med staketet. Ett staket fullt av tillit. Ett svenskt staket.

Jag har ägnat min semester åt projektet ”Jakten på det gamla Sverige”. Det Sverige där man låser dörren bara för att grannen ska förstå att ingen är hemma. Där man lämnar nyckeln i bilen och cykeln olåst utanför mataffären. Jag och mina vänner Sivan, Jonas och Paolo åker runt i Sverige till platser vi blivit tipsade om där det Sverige lever kvar.

Många är de hånfulla kommentarer som säger att vi jagar något som aldrig funnits. Att vi bara romantiserar en tid som inte bara försvunnit utan är påhittad. Understundom har jag tvivlat själv. Är det bara nostalgi vi sysslar med? Är det bara längtan efter en projicering?

Vissa skriver att det Sverige funnits, men numera är dött. Det trygga folkhemmet, pinat av de politiker som skulle skydda det, upphängt på ett kors där världen kunde se det lida och gå under. Dött och begravet. Inte ens Jesus skulle kunna få det att återuppstå.

Men det är inte sant. Jag har nämligen sett det. Jag har upplevt det. På Dansbandsveckan i Malung.

Ett staket av tillit

Hur kan det vara så att människor kan lägga sina värdesaker på ett räcke i Malung under en vecka med runt hundratusen tillresta danssugna människor, raggarbilar och fest?

Det beror inte på att man får handen avhuggen om man stjäl i Malung. Det beror inte heller på att det sitter kameror monterade överallt. Det beror på kultur. Det beror på den kultur där hederlighet är högsta status. Där barn uppfostras till att skilja på mitt och ditt. En kultur av flit, hederlighet och tillit. En kultur byggd på gemenskap. En kultur av stolthet även för det man inte äger ensam – det gemensamma. Där det ideella arbetet för att förstärka gemenskapen och styrkan i det som knyter ihop oss är en del av kulturen.

Men det är också en hård kultur där straffet för att stjäla kan vara värre än att få handen avhuggen. Det sociala straffet för att stjäla kan bli livslångt, och längre. Du kan bli ”Tjuv-Lasses grabben” för att din pappa Lasse snodde en cykel när han gick i åttan.

Men det bäddar också för en godhetens och medmänsklighetens kultur där vi tar hand om varandra. En kultur där man gärna skjuter till egna medel till det gemensamma för tilliten finns där att ingen gynnar sig själv på annans bekostnad, inte för att det skulle kunna gå, utan för att man inte gör så. För det är kulturens ryggrad att göra rätt. Att göra rätt moraliskt och göra rätt för sig.

Såklart med undantag där människor av olika anledningar i alla tider hamnat utanför samhälls-vi:et, bygde-vi:et eller familje-vi:et. Men de har varit få, så få att vi har kunnat ha ett rättssystem med låga straffsatser, fängelser med låga staket och skolor med låg-affektivt bemötande. En överlägsen kultur som i modern tid skapade ett av världens mest solidariska och jämlika samhällen byggt på vår nations guld: tillit. Där vi kombinerade världens högsta välfärd och världsledande industriell utveckling.

Det sociala skyddsnätet var lika starkt som vårt försvar. Skola, vård och omsorg av högsta kvalitet samtidigt som vi byggde kärnkraft, stridsflygplan och bilar parallellt med framgångsrik gruv- och träindustri. Detta var genomförbart på grund av den svenska kultur som politiker, kulturelit och woke-entusiaster förnekat existensen av. Gemenskapens kultur. Tillitens kultur. Det som är vår svenska kultur.

Kulturens hårda ryggrad

I Malung finns nationens guld kvar. Tillit råder. Nyckeln lämnas kvar i bilen och huset är olåst.

I Malung säger ingen: ”Hur kunde du vara så dum att du lämnade väskan, klart att den blir snodd!” För det var där vi tappade det. Det är i den meningen skuldbördan tippas över på brottsoffret och acceptansen för kulturens förfall visar sitt tryne.

I Malung säger man: ”Du har nog glömt den hemma, här skulle ingen sno den.” Och oftast så är det så, att den låg hemma. Men om väskan skulle ha blivit stulen så skulle varenda person i gemenskapen leta efter väskan. Fokus skulle vara att hitta tjuven och få tillbaka väskan. Och tjuven skulle få sitt straff. Kanske över generationsgränser. En kultur som är förlåtande och snäll tills den inte är det längre.

Och ja, genom detta står Malung som exempel för något större. Läs Malung som den kultur som fortfarande lever, den kultur med rötterna i kristendomen som ligger till grund för vårt land. Den kultur som gör våra gränser värda att försvara och dö för. Den kultur jag älskar, den kultur som är Sveriges.

Jan Emanuel är entreprenör och traditionell socialdemokrat i intern opposition.

---

Mer om Dansbandsveckan i Malung finns via: https://www.100.se/artiklar/media-kultur/tidoepartierna-gav-finkulturen-en-dansant-match