Så blir ensamheten en verklighetsflykt
Att isolera sig har blivit en trend på sociala medier. Så kallade "solitude influencers" flyr mänsklig friktion för digital trygghet. Men priset för att slippa bli vuxen är att vi förlorar vår mänsklighet och förmågan att tvivla.
KOLUMN Vid skoldagens slut gällde det att vara snabb i vändningarna. Hann jag inte först till kapprummet för att rafsa åt mig väska och få på skor kunde värsta tänkbara ske: Jag skulle få sällskap! Det fick inte hända. Promenaden hem var helig. Den där stunden, de få kilometerna, tillhörde min värld, min fantasi, min frihet.
Tänk om jag hade vetat vilken föregångare jag var. Ensamhet är nämligen på modet och trendsättarna kallas ”solitude influencers”. I höstas deklarerade brittiska Vogue hur pinsamt det är för en kvinna att ha pojkvän, så att städa ut samtliga relationer utöver föräldrar och enstaka syskon – förutsatt att de inte är toxiska, föranleder trauma eller agerar energitjuvar – ter sig följdriktigt. Idealet verkar vara George Perecs En man som sover. Huvudpersonen slutar studera och så gott som existera, reducerar till och med sitt språk. Att boken är skriven i du-form förklarar sig själv, för hur skulle läsaren annars välkomnas in?
Prevention för verklighetens friktion
Mottagaren är ju målet. På Instagram ser jag solitärernas följare avundas soffkvällar i stället för klubbkvällar och en tomatrödbrusig fryspizzas horisont i stället för solnedgångar på paradisöar. Inte en kompis så långt det kurerade ögat når. Medan lookmaxxingmän dänger sig i ansiktet med hammare rensar unga kvinnor bort allt som kan orsaka … ja vad? Vad vill de undkomma? Vad maxxar de? Är de resultatet av en uppväxt i konstant digital överbelastningsattack eller har de bättre än andra förstått att man inte är instängd, utestängd eller avstängd bara för att man har stängt om sig? Säkerhetsdörrens mjuka ”tjopp”, sedan oåtkomlig. Som den amerikanska psykologen Sherry Turkle visar i Life on the Screen (1995) är onlineidentiteternas fiktion prevention för verklighetens friktion och inte motivation för att möta densamma. Hennes forskning om umgänge med robotar förklarade lockelsen som ”att aldrig vara ensam, men alltid ha kontroll.” Har fixeringen vid trygga rum fått brutalt fysisk form?
Nyligen utkom Vincenzo Latronicos Perfektion på svenska. Romanen skissar ett själlöst sydeuropeiskt par, expats i Berlin, en livsimitationernas efterkrigszon. I likhet med poplitteratören Christian Kracht gestaltar Latronico meningslöshetens ruiner genom tingen, små som stora, utvalda, översvämmat detaljerade, och låter närgången karaktäristik av en väggfärg eller lampa suga mänskligheten ur människan med samma rör som objekten injiceras humanitet utan kontaktytor.
Ovilja att bli vuxen
När Paulina Cee marknadsför sig som representant för flickor som helst håller sig hemma är det den tonen hon slår an, och liksom dramafreediaries, vars ensamhet rubriceras som en ”superkraft”, är klangbotten en ovilja att bli emotionellt vuxen. Turkle lyfter fram fenomenet i Tillbaka till samtalet och återvänder till vår avtagande förmåga att prata ansikte mot ansikte. Barn, skriver hon, mognar inte känslomässigt eftersom de har övats i datorns reaktionsmönster. Där finns inga tvivel och därmed ingen plats för förståelse.
Ämnet utforskade Martin Buber i sin dialogiska filosofi, främst framställd i Jag och Du från 1923. Upprinnelsen till verket utspelas vid en tid då han försjunker i den chassidiska läran och retirerar in i avskildhet. Där söker en yngling honom för att rådfråga huruvida det är moraliskt försvarligt att fly en inkallelseorder, men Buber lyssnar inte, fäst som han är i mystikens vingar, och först när det framkommer att den unge mannen stupat drabbar samvetskval som ställer Bubers dittillsvarande gudssyn på ända. Dikotomin mellan värdsligt och andligt är inte bara fel, den håller det himmelska på avstånd genom att inte jämställa mellanmänskliga möten och naturen med det gudomliga. Utan ett du kan jaget inte anknyta till något större. Det han upptäckte var tvivlet.
Längtan efter promenaden hem
I en intervju i The Atlantic gör ensamhetsinspiratör Lana Isa just det, hon tvivlar. Egentligen skulle hon nog vilja ha en liten vänkrets att dricka drinkar, skratta och skvallra med. ”I’ve never really had that”, säger hon, ”so I can't really tell you if that would be better than what I currently do. But the concept of it sounds fun.”
Om de relationslösa kvinnorna är något på spåren är det distinktionen mellan ensamheten som hörs och den som sedan länge tystnat, mellan längtan efter promenaden hem och frågan hur man hittar dit.
