Kulturen börjar låta som politiken

KOLUMN

Att en stat accepterar
så kroppsligt och intellektuellt
fula mskor
Det säger något om den staten

Ekelöfs förbjudna rader

Raderna bär titeln Erlander m. fru och är någon gång nedtecknade av nationalskalden tillika mästermodernisten Gunnar Ekelöf. Poemet – jag tvekar inte på att vissa finessfattiga påhopp kan räknas som poem – finns tryckt i Samlade dikter IV – av författaren ej publicerade dikter, utgiven av Svenska Akademien 2025 och resultatet av detektivarbete i gammal och spridd kvarlåtenskap.

Hur folkhemsfientlig han än var stod det nog inte i Ekelöfs förhoppning att strofernas svavel skulle komma allmänheten till del, icke desto mindre vittnar det om de många motsägelser ett medvetande kan rymma.

Det sköna är granne med det anstötliga. Ibland tar de en kaffe eller en sup tillsammans och ibland stänker de gift i den andres dryck; statsministern och hustrun förtjänar inte ens samtliga bokstäver i ordet ”människor”.

Så kan man känna, att rent praktiskt vilja minimera det förhatligas tillgång till arten. Har man en framskjuten roll på en kultursida är det inför den instinkten man ska besinna sig och komma ihåg att man inte sysslar med politik. Det lyckas inte alltid och alltmer sällan.

När kulturen spelar politik

När flygvapnet firade hundra år höll statsrådet Carl-Oskar Bohlin (M) tal framför Carl Milles örnskulptur Flygarmonumentet på Karlaplan. Händelsen fick SvD:s Anders Q Björkman att ifrågasätta optiken, eftersom Milles uttryckt vällustig värme för herrarna Hitler och Mussolini och örnen haft för ovana att hamna i symboliskt dåligt sällskap genom historien. Bohlin kontrade ”klägg” i ett videoinlägg och sedan begynte fjädrarna yra.

Marie Söderqvist och Henrik Jönsson lyfte Björkmans artikel här i 100% och strax därpå poängterade konstkritikern Mårten Arndtzén att Milles örn snarare är tragisk än fascistisk. Antikprofessorn Ida Östenberg, frilansjournalisten Arvid Jurjaks, Expressens Olof Bärtås och dramatikern Martina Montelius gav sig alla ut i ämnet för att bedriva ideologisk fågeljakt. Kanske ville de kopiera Ekelöfs grovhet. Men hur skulle det se ut?

Lösningen blev att använda konstnärlig och akademisk yrkesauktoritet för att få politik att se ut som kultur. Alla vet att den operationen är lönlös. Medan politik kan imitera kultur utan att förintas försvinner kulturen när den imiterar politik. En kulturtext kan ha ett delvis politiskt innehåll men syftet måste vara politiken främmande och fjärran. Varför?

Språkets olika världar

I slutet av sitt egendomliga verk Tractatus logico-philosophicus (1921) placerade den vid tiden unge Ludwig Wittgenstein sin ökända mening: ”Om det man icke kan tala, därom måste man tiga.”

Värdeomdömen och etiska hänsyn låg för honom utanför språkets räckvidd. Den äldre Wittgenstein, då professor i filosofi vid Cambridge, höll inte fullt ut med, han antog tanken och språket vara varandra frånskilda. Båda hade rätt. Tänker jag politik kan jag inte tala kultur.

Jag varken förväntar mig eller önskar att politiker ska möta sig själva och världen med filosofens eller poetens motiv och framställning, men jag förväntar mig och önskar att kultursidor tekniskt sett inte beter sig, har uppsåt eller reagerar som politiker.

Låt kulturen vara

Det ena behöver inte utesluta det andra säger någon. I det flesta fall har någon rätt men inte här. Som Ekelöf skrev i en mindre polemisk stund: Jag står i förbindelse med det osynliga, med det förlorade ordet. Det osagda är lika verkligt.

Rycker det i kulturskribentens reflex att leka riksdagsdebatt bör hon knåpa ihop en niddikt svullen av småskurna ehuru träffande personangrepp. Lägga den i en låda. Stänga lådan. Vem vet, den kanske hittas om ett sekel.

Läsekretsen skulle troligen uppskatta att politiken inte förde bort kulturen från kultursidorna i landet som en gång gjorde Ekelöf möjlig. Det skulle säga något om den staten.

Klara Klingspor är kulturjournalist och fri skribent.