När politiken vill göra kulturen nyttig

KOLUMN För tio år sedan såldes en revolver på auktionshuset Christie's i Paris. Priset sladdade in på 434 000 euro. Vapnet, en Lefaucheux, må vara stiligt men summans rykande storlek motiverades av spektakulär proveniens.

Det var den 10 juni 1873 som symbolisten Paul Verlaine köpte donet och under ett drucket svartsjukegräl samma kväll skottskadade sin unge följeslagare Arthur Rimbaud, diktaren som konstaterade att ”moralen är hjärnans svaghet”.

Det hindrar inte hjärnan från att jämsides vara moralens blotta. Rimbaud ville befria sig från samtliga samhälleliga normer, bryta tankemönster och mönstertankar. Varken lagöverträdelser eller vansinne var honom främmande. Trots att närapå blivit bragd om livet bad Rimbaud Verlaine att inte lämna honom, en bön som föranledde Verlaine att på nytt höja puffran varpå polis uppmärksammade uppträdet och han greps.

Mot denna fond kan det tyckas motsägelsefullt att politiker i sin utsiktslösa jakt på att göra befolkningen kärnfrisk, hygglohederlig och lukrativ återkommande – och varje gång som vore det första gången – får vittring på kulturen. Statlig ekonomisk utskänkning förstärker instinkten och ger förutom ytterligare skäl att finna fler finansieringsmodeller en onödig länk mellan två sfärer som inte bör mötas.

Kulturens tjocka olycka är att vara lika abstrakt som praktisk, den kan därför förses med vilka instrumentella innebörder som helst och avkrävas än mer, bara inte konst. Sällan överdrivet lönsam måste kulturen erbjuda en vinst utöver sig själv, gärna terapeutisk. Bota gikt och dålig matsmältning. Eller varför inte få människor att sluta
radikaliseras och spränga portar via minderåriga ombud?

Sagt och gjort.

Mitt under julis högsommar tog justitieminister Gunnar Strömmer en paus från dragspelandet och begick pressmeddelande å regeringens vägnar:

”Kultur kan stärka demokrati, sammanhållning och social inkludering, inte minst bland barn och unga, fastslog Strömmer och gav Brå uppdraget att ”öka kunskapen om kulturens brottsförebyggande roll och hur den kan bidra till att motverka bland annat gängkriminalitet och extremism.”

En utredning skadar inte. Det outtalade synsättet om ligger till grund för den gör. Även om kultur kan nära en uppsjö bildande och uppbyggliga bieffekter är det inte dess roll att frälsa oss från ondo och det är inte politikens roll att sondera orsak och verkan. Förväntas kulturen göra gott kan den omvänt anklagas för att göra illa och då dyker det sannolikt upp en och annan som känner att kulturen behöver korrigeras. Ty det är väl knappast gangsterrap som ska göra ungarna till högönskliga medborgare?

I det avseendet undergräver konstnärlig verksamhet med utomstående moraliska anspråk moralen. Verlaine sköt inte Rimbaud för att han var ett författargeni men litteraturen hindrade honom bokstavligen inte heller.

Moralen och konsten

Caravaggio begick mord, Marquis de Sade var … Marquis de Sade, Ezra Pound drogs till fascismen och konstnären Emil Nolde var medlem i det nazistiska partiet. Voyage autour de ma chambre (Resa i mitt rum), litteraturhistorien hittills enda resefria reseberättelse hade aldrig skrivits om upphovsmannen Xavier de Maistre inte satts en dryg månad i husarrest efter en olaglig duell och Jean Genets berättarbegär stod i direkt ambivalent och auktoritativ proportion till hans tid som småtjuv och prostituerad. Samtliga nämnda var omistliga kulturutövare och inspiratörer för nästföljande kreativa generationer.

Brås omöjliga uppdrag

”Poeten gör sig seende genom en långvarig, allomfattande desorganisation av alla sinnen”, säger Rimbaud i ett berömt brev. Är avsikten att kulturen ska användas avskräckande?

Se så det kan gå! Se på Verlaine och Rimbaud. Verlaine dömdes till ett tvåårigt straff, hustrun begärde skilsmässa och armodet eskalerade i takt med berömmelsen. Rimbaud försvann i sin tur till Afrika, ägande sig åt illegal vapenhandel, tvangs amputera benet och dog före ens fyllda fyrtio.

Brå har en grannlaga uppgift framför sig. Går den riktigt på tok kan den alltid säljas på auktion.

Klara Klingspor är kulturjournalist och fri skribent.