Existentiell hälsa är vår tids astrologi

KOLUMN På ett torg i Härnösand står en lysande gul parkbänk. Den står där eftersom Västernorrlands kommuner i samförstånd har placerat den där, liksom i länets övriga små städer. Avsikten är att främlingar ska slå sig ned jämte varandra, blotta mentala umbäranden, bryta tystnad. Scenen påminner om Lars Tunbjörks bilder: aggressivitet utan våld. Jag tänker: Stackars den som har missat bänkens budskap och i stället för en stunds vila blir föremål för altruistisk hobbyterapi.

Som all missriktad välvilja rymmer också denna makabra dimensioner. Påbud om spontan intimitet, de interaktioner vi definierar som kallprat, är lika självmotsägande som den ”tvingande solidaritet” kommissionären Ylva Johansson önskade ingjuta i EU:s migrationspakt. Ändock, hjulet uppfinns ständigt under nya namn och nu verkar humoralpatologins sangviniker och flegmatiker vara tillbaka. En stor studie från Lunds universitet antyder till och med att humörets varierande väderlek kan härledas till personlighetstyp.

Ett talträngt magnum opus

Vad collagebibliotekarien Robert Burton kände för kallprat röjer inte historien, men hans talträngda magnum opus Melankolins anatomi är en indirekt hyllning till oplanerade vardagskonversationer. Verket utkom 1621, då återstod knappt tjugo år av Burtons liv. Sin död hade han via ett egenhändigt horoskop förutspått på minuten och källor uppger att han begick självmord för att inte beslås med felaktig utsaga. När det egna svårmodet var som fränast vandrade han ned till kanalen i Oxford för en dos av pråmkarlarnas grova skämt. Bara de lindrade och jag föreställer mig hur Burton kastade sig in i lustigheterna. Vad annat kan väntas av en författare som citerar Platons ord om att ha själen på läpparna ”ty den skyndade dit som om den ville lämna mig.”

Melankolins anatomi skrevs då humoralpatologi var vetenskap. Kroppens fyra vätskor – blod, slem, svart och gul galla – skulle vara i balans. Det var som det är med astrologi. För den som tror är läran sann. Existentiell hälsa och psykisk ohälsa är holistiska arvtagare, ättelägg som gärna tas till intäkt för att skymma de frivilliga gemenskaper människor ingår om vi lämnas i fred.

Osäker och fjärmad omvärld

Så långt tillbaka minnet når har jag varit en hängiven kallpratare. Inte för samtalsformens överlägsna funktion utan för dess oersättligt sociala. I en kassa. På landsvägen vid sommarhuset. Med grannsällskapet på en uteservering. Grunnsam blev jag först när småsnacket inte längre föreföll naturligt, när gensvar påfallande ofta uteblev. Som om ett virus jag är immun mot spridits, fått folk att stumna, ge mig en blick: Ska hon verkligen gå lös? Känner jag henne?

Kallprat är skillnaden mellan en trygg, förutsägbar omvärld och en osäker och fjärmad, mellan greppbarhet och undflyende. De till synes flyktiga, fattiga fraserna formar konturer. Utan dem minskar gemenskap och hemkänsla ersätts av allehanda professioner och initiativ som får för sig att fylla tomrummet. Så föds slasktrattar som psykisk ohälsa och existentiell hälsa, vår tids humoralpatologi. I den danske religionspsykologen Peter la Cours Introducing Existential Health (2025) populariseras flera seklers auktoritativt filosoferande till sväljbar gröt och görs inte mer originell än statsministerhustrun Birgitta Eds herrgårdsretreat eller socialminister Jacob Forssmeds propå om psykisk ohälsa på schemat.

Det som kallas livet

I ett genmäle hos SvD ifrågasätter läkaren och före detta statsepidemiologen Magnus Gisslén Folkhälsomyndighetens uppdrag att skotta in skattepengar i existentiell hälsa. I GP avfärdar två debattörer, den ene psykolog, den andra socionom, begreppet psykisk ohälsa i helhet: ”Antingen lider man av en kliniskt uppfylld psykisk sjukdom eller så är man psykiskt frisk. Det finns inget grått däremellan utan det som skaver kallas för livet.”

Fy fan. Livet. Den skiten.

För det är ju så, en myndighet löser inte existentiellt huvudbry, psyket läks inte genom undervisning och förtrolighet framkallas inte av gula bänkar. Politiken bör inte klafsa runt i galla, blod och slem. Inte heller bör tjänstemän doppa sig i den psykiska ohälsans tjära och definitivt inte tvinga lärare att rulla sig i dess fjädrar.

Överilade ingrepp, hur vällovliga de än är, får människan att sluta bära sin själ på läpparna, den personlighet som är kallpratets verkliga öppning.

Klara Klingspor är kulturjournalist och fri skribent