Så blev jakten på en berättelse ett hot

KOLUMN Det var en gång. De fyra stavelserna betyder bara en sak: nu stundar en historia. Frasen är signalen om att vi lämnar verkligheten och träder ut i något okänt där tid och rum osäkras och fantasin för. Människan har alltid velat dit, till gestaltningen, den som bär drömmens drag.

Överlevnad snarare än underhållning

De första berättelserna hade en vardagsnära karaktär ägnad att sprida erfarenheter och gemenskapskänsla, trygghet och identitet. Det var som bekant rätt jävligt att finnas till i begynnelsen. I Världens äldsta historia – Hjältar, gudinnor och myter under 300 000 år (Natur & Kultur, 2024) visar arkeologen och författaren Jonathan Lindström att berättandets motivation sprang ur överlevnad hellre än underhållning, även om man förstås kan se framförandet som ett kulturellt uttryck. Ända sedan vi kom ned från träden har vi förlitat oss på episodiskt minne och de inre bilder vi bygger för att förstå omgivningen och sedermera förmå formulera ljuden som kallas språk. Berättelserna föregick orden och scenerna utspelas fortfarande inuti vars och ens huvud. Får en stor hop huvuden samfällt för sig att en påhittad historia är sann kan följderna bli katastrofala. Som fantasyinnovatören Terry Pratchett konstaterade bryr sig berättelser inte om vem som deltar i dem, de vill bara bli berättade och upprepas upprepas upprepas ...

I slutet av april (27/4) undrade författaren Jonas Gardell varför det narratologiska har ersatts av fragment och fjantfixering på landets teaterscener. Svar dröjde inte. Kritikern Kristina Lindqvist (5/5) genmälde att Gardell var en stöt som inte förstått att berättelserna finns på Netflix där de hör hemma, skådespelaren Odin Romanus (10/5) såg den unga publiken längta efter fläskig äkthet och regissören Erik Holmström (14/5) önskade samtal om kvalitet.

Känns inte längre exklusiv

Ingetdera direkt fel. Förklaringen till berättelsens delvisa försvinnande är dock en annan: Vilken konstnär vill använda en tradition som inte längre känns exklusiv? Om berättelsen tycks styra allt från bostadsrättsföreningar till bröllop och bakning kan den bäste kapitulera.

Utvecklingen har pågått under ungefär två decennier. Företag, kommuner, politiska partier och vartenda glatt glin med konto på sociala medier har förvandlat sig till en berättelse. Utan berättelse har du varit kokt, stekt, rökt! Bara att snällt välja tillagningssätt. Mycket pekar mot att den epoken är över och orsaken heter mångfald. Konkurrensen om uppmärksamhet leder till åtskilligt ont, men den leder också till ständigt sökande efter outforskade vinklar, lager, bottnar och plötsligt hittar vi ut ur berättelsen, tillbaka till … tja, livet. En välkommen konsekvens är att det framgent kan bli svårare att väcka journalistikens hetsjakt eller massans övertygelse och felande folkdomstol.

Fiktionaliserade själva sanningen

Skulle exempelvis det ojämförliga rättsövergreppet på Teet Härm och Thomas Allgén, kända under namnen allmänläkaren och obducenten, kunna ske i dag? Polisutredningen och mediernas skildring av mordet på Catrine Da Costa 1984 följer i flera avseenden urmytens konstruktion och ingredienslista. Berättelsens kollektivisering kidnappade händelseutvecklingen och fiktionaliserade sanningen. Maktförhållanden, tidsanda och vidskepliga inslag spelade justitiemordet i händerna och i den friande domen 1988 slog Tingsrätten ändå fast att männen styckat kroppen. Berättelsen slöts runt dem. ”Jag betraktar mig inte som levande, jag betraktar mig som död”, sade Härm 2024 i SVT:s Dokument inifrån: Det svenska styckmordet. I gångna veckan yrkade de via sina advokater på ersättning ex gratia (en summa regeringen kan dela ut ”av nåd”) och vad som inte borde ha blivit en berättelse kan förhoppningsvis ända.

Visst finns aktuella vittnesmål om hur auktoritativa yrkeskategorier slår följe med press och allmänhet i samfällt somnambul sång men att två oskyldiga individer skulle drabbas i den omfattningen ter sig inte troligt.

Det pluralistiska medielandskapet

Tacka det nya pluralistiska medielandskapets skyddsmekanismer för det. Jämte de enskilda händelserna finns numer ett större, övergripande skeende som kan dominera verklighetsuppfattningen. En historia brister om tillräckligt många påpekar att den är en saga. Det gällde för 300 000 år sedan och det gäller oss. När så berättelserna lämnar platserna de egentligen aldrig trivts på eller passat in i kommer teatrarna i ett slags poetisk rättvisa återigen beställa nyskriven dramatik och spela regelrätta pjäser medan övriga kan återgå till att lyssna och därigenom få syn på sig själva och det mänskligas historia.

Berättelserna är döda – länge leve berättelsen!