Integration kräver mer än ekonomisk anpassning

KOLUMN Att nästan varannan som studerar på Svenska för Invandrare, SFI, anser att homosexualitet är oacceptabelt kommer knappast som en överraskning. Bland de invandrade i studiens större nationella urval är andelen 26 procent, vilket ska ställas mot att det bland svenskfödda enbart är fem procent som inte accepterar homosexualitet.

Siffrorna har förvånat en del som lider av spelad aningslöshet, men faktum är att det snarare hade varit en sensation om det inte förhållit sig exakt så här. Intolerans mot homosexuella råder i stora delar av den muslimska världen, där det inte sällan är förenat med dödsstraff. En stor andel av de som invandrat till Sverige kommer just från dessa länder. Att dessa uppfattningar – som formas av religion, sociala strukturer, lagstiftning och kulturella normer – skulle lämnas kvar i hemlandet, bara för att den geografiska gränsen till Sverige passerats, är ungefär lika osannolikt som att etniska svenskar helt plötsligt skulle ändra sina högst svenska, sekulära och toleranta uppfattningar rörande kvinnlig frigörelse och individualism om de bosatte sig i Afghanistan, Saudiarabien eller Gaza.

Av studien framgår vidare att var femte migrant som bott i Sverige i mer än 20 år aldrig har arbetat. I utsatta områden är andelen närmare en av tre. Bland nyanlända som deltar i SFI uppger hela 43 procent att de aldrig har förvärvsarbetat, vilket ska ställas mot enkom sju procent av majoritetsbefolkningen.

Än mer intressant är vad studien säger om förändring över tid; värderingar kopplade till familj, sexualitet och individens självbestämmande förändras betydligt långsammare än exempelvis synen på arbete och offentliga institutioner. Därtill visar studien att nästan var femte nyanländ är av uppfattningen att det är naturligt att det är familjen eller släkten som bestämmer över ungas livsval.

Värderingar följer med

I ett videoinlägg rasar Centerpartiets Europaparlamentariker Abir Al-Sahlani; inte över studiens resultat utan över att invandrades värderingar alls studeras, som om det går att åtgärda ett problem utan att förstå dess orsak. Det är förvisso symptomatiskt för hur invandringsrelaterade problem alltid hanterats av vänsterns halvtidshumanister; förneka, förminska, förtala de som påtalar fakta, för att sedan förvånas över att muslimer som hatar homosexuella kan gå till dödlig attack mot dem likt det vi såg mot Pride i Berlin nyligen.

Men det går inte, som vänstern gör, att båda tala om alla människors lika värde, tolerans och öppenhet, och samtidigt inte resolut fördöma intolerans enkom för att den kommer från invandrade. Det duger inte att i falsett tala om strukturer och fördöma homofobi eller kvinnovåld när den undantagsvis kommer från majoritetsbefolkningens vita män, men börja tala om individuella rötägg, om ”fördomar” och ”komplexitet” när samma föreställningar återfinns i kvadrat i minoritetsgrupper med rötterna i MENA. Allra minst när den ena företeelsen sker i strid med den ena gruppens uppfattningar, och den andra i linje med idéerna hos den andra.

Ty den av vänstern så omhuldade mångkulturen definieras knappast av exotisk mat, högtider och musik, utan ytterst av olika sätt att betrakta sexualitet, relationen mellan kvinnor och män, religionens roll och betydelse i förhållande till lagen, barnuppfostran, familjen/klanen i förhållande till individen.

När toleransen blir selektiv

Olika kulturer har olika syn på rätt och fel och det som felaktigt antas vara universella ståndpunkter härstammar i hög utsträckning ur det judisk-kristna arvet och upplysningens ideal. Varken det ena eller det andra har med andra ord uppstått i ett vakuum, tvärtom är alla kulturer resultatet av sin omgivning och tid.

I takt med att den invandrade andelen av populationen i allmänhet, och den muslimska gruppen i synnerhet, ökar kommer värderingskonflikterna att bli alltmer komplexa och såriga. På sikt riskerar många av de landvinningar som västerlandet erövrat i form av kvinnlig frigörelse, tolerans för homosexuella, och sekularism att utmanas av en grupp som aktivt väljer bort att anpassa sig till majoriteten. Inte för att den inte bjuds in utan för att den uppfattar majoritetens värderingar som sämre – ja, rentav som hotfulla, dekadenta och destruktiva.

Tiden då politiker med tindrande ögon talade om integration, det vill säga den process där minoriteten och majoriteten anpassar sig till varandra och därigenom skapar något nytt tillsammans, har sannerligen nått vägs ände. I stället bör fokus ligga på vad som bäst kan beskrivas som funktionell anpassning.

Ett gemensamt fundament

Ett pluralistiskt samhälle ska inte kräva kulturell likriktning. Men det måste kräva att vi kan enas bakom en rad grundläggande principer, ett etiskt minimum, som utgör ett fundament för att ett alltmer brokigt land inte ska kastas ut i etnisk splittring och kaos.

Konkret betyder det att man får äta vad man vill, tro på vad man vill och leva på det sätt man vill. Men man får inte kräva att samhället ska anpassa sina grundläggande frihetsprinciper efter föreställningar som förnekar andra människors frihet.

Att kräva anpassning är inte ett uttryck för intolerans, tvärtom är det en förutsättning för tolerans – som i sig är en förutsättning för samexistens.

Alice Teodorescu Måwe är opinionsbildare och EU-parlamentariker (KD).