Skolhaveriet är en tickande bomb för Sverige

KOLUMN Nyheten om att nästan hälften av landets 15-åringar med utländsk bakgrund inte kan läsa och räkna på en grundläggande nivå, enligt den senaste Pisa-mätningen 2022, försvann i bruset.

I själva verket borde den ha utlöst nationellt nödläge. Sett till gruppen 15-åringar som helhet rör det sig om en fjärdedel. Det handlar om elever som inte når upp till nivå 2 i läsförståelse, som är en basnivå helt nödvändig för det fortsatta lärandet, för att kunna förstå myndighetsinformation eller fungera självständigt i ett modernt och allt mer krävande samhälle.

Att lika många ligger under samma basnivå i matematik och naturvetenskap förvånar föga; den som inte kan tillgodogöra sig vad den läst, som inte behärskar det svenska språket, kommer ofrånkomligen att halka efter i varje ämne där språket är nyckeln till kunskap.

Än mer alarmerande är det faktum att klyftan mellan elever med inhemsk och utländsk bakgrund ökat i jämförelse med Pisa 2015, där tendensen redan var uppenbar. Det innebär att Sverige trots åratal av integrationsprojekt, värdegrundssatsningar och politiska försäkringar backar in i framtiden.

Myt om geografisk integration

Ytterligare en oroväckande faktor är att de stora skillnaderna kvarstår även när man rensar bort elever som befunnit sig i Sverige relativt kort tid. Det innebär att även när man studerar elever som samtliga är födda i Sverige, presterar andragenerationens svenskar sämre än de som har inrikesfödda föräldrar. Den verklighetsfrånvända idén om att integrationen mirakulöst löser sig bara för att någon geografiskt befinner sig i Sverige kommer, också ur detta perspektiv, på skam.

Från vänster förklaras problemet, enligt sedvanlig inövad dramaturgi, med det fria skolvalet, bostadssegregationen och resursbrist. Att det skulle vara ett problem direkt relaterat till en mycket stor invandring från länder med svag studietradition, av individer med svag utbildningsbakgrund, vill man av ideologiska skäl inte kännas vid. Men inget land, och inget skolsystem i förlängningen, kan på kort tid absorbera mycket stora grupper människor från miljöer med svag skoltradition utan att det påverkar skolans förutsättningar. Att konstaterande detta är inte, och har aldrig varit, ett uttryck för ”främlingsfientlighet”.

Volymerna spelar roll

Volymer spelar således roll och precis som när det kommer till frågan om bostadssegregation kan lösningen inte vara, som vänstern vill, att tvinga medborgarna att betala priset för politikernas experimenterande genom tvångsblandning och bussning.

Sanningen är att det inte finns någon snabb lösning. Precis som det inte någon snabb lösning finns kring segregationen generellt. När man i decennier fyllt på andelen människor utan att först ha etablerat den infrastruktur för anpassning, som är helt nödvändig för att undvika att utslagningsproblem av det slag som har uppstått, blir det allt svårare att råda bot på problemen. Migrationens storlek får nämligen direkt effekt på integrationskapaciteten. Det går helt enkelt inte att förvänta sig att lärarna ska kompensera för språkbrister, kulturell rotlöshet och social fragmentering samtidigt som kunskapsskolan monterats ned till förmån för pedagogiska, ideologiskt drivna experiment.

Den svenska, kompensatoriska skolan som möjliggjorde den svenska arbetarklassens klassresor för hundra år sedan fungerade därför att den vilade på två fundament: kunskapsfokus och språklig gemenskap. Läraren undervisade, eleverna förstod språket. Där lades grunden för jämlikheten.

Språkkrav ansågs vara tabu

Därför är det anmärkningsvärt att just frågan om svenska språket så länge ansågs tabu i integrationsdebatten – trots att det är uppenbart att språket är en förutsättning för samhällsgemenskap, som i sin tur är helt central för att inte bara geografiskt, utan också mentalt, bli svensk. Ändå ansågs, i decennier, språkkrav för medborgarskap det samma som att fiska i grumligt vatten. Som vore det ett uttryck för intolerans att kräva att den som ska bli en del av ett samhälle också kan tala och förstå dess språk.

Vi befinner oss numera i en situation där barn och unga som är födda i Sverige, som lotsats genom det svenska skolväsendet, vandrar ut i vuxenlivet som analfabeter. För dessa individer väntar ingen reguljär arbetsmarknad, någonsin. Det är inte bara en personlig tragedi utan även ett samhällsekonomiskt haveri. Ett så stort antal personer utanför arbetsmarknaden är i sig en tickande bomb, något som kommer att få samhällsekonomiska konsekvenser, och slå hårt mot välfärden. Detta som en konsekvens av att så många kommer att göra anspråk på den välfärd som de aldrig kommer att bidra till.

Nog är det ironiskt att de som motiverade en mycket generös invandring med arbetsmarknadsrelaterade argument nu är svaret skyldiga, när frågan snarare är hur välfärden ska överleva konsekvenserna av den mycket generösa invandringen?

Alice Teodorescu Måwe opinionsbildare och EU-parlamentariker (KD)