Antisemitismen flyttar fram

KOLUMN De är inte så många kvar i livet, de som överlevde Förintelsen. Ett hundratal kanske, om ens det, i Sverige. Jag hoppas att ingen av dem gick förbi centrala Stockholm under lördagen då Hamasvänstern, återigen under Polisens överseende, intog gatorna.

För varje antijudisk demonstration flyttas gränserna. Dels för att överträdelserna inte får några konsekvenser, dels för att det hatiska ruset måste hållas konstant med allt grövre innehåll; normaliseringen som blir följden av gränsförflyttningen gör nämligen att budskapet behöver bli alltmer vulgärt för att effekten och mobiliseringen ska bli densamma.

Groteska jämförelser

Filmsekvenserna som cirkulerar i sociala medier från helgens antisemitiska gatuteater visar personer i sjukvårdskläder, liksom någon som sannolikt ska föreställa en IDF-soldat med budskapet ”Zionist” och ”Fascist” fastsytt på magen, som bar på en ”port” som skulle leda tankarna till överstycket – ”Arbeit Macht Frei” – som hänger över portarna till förintelselägret Auschwitz.

De ökända orden hade ersatts av ”Gaza” och under ”porten” gick några kvinnor med palestinasjalar som bar på bebisdockor. Bredvid fumlade en person runt som skulle föreställa Israels premiärminister Netanyahu, med blodigt ansikte, skinnkläder och nazistisk armbindel.

Statens passiva skydd

Odengatan och Sveavägen hade ånyo stängts av för bilar och kollektivtrafiken stod still. En polisman bidrog med sin närvaro – och frånvaro av krafttag mot det antisemitiska skådespelet – dessvärre till den grasserande normaliseringen av judehatet; ty de som deltar i spektaklet får bekräftat att de får hållas och de som bevittnar det får också bekräftat att maktdemonstrationer av detta slag inte bara accepteras, utan också skyddas, av den svenska staten – även om de sker på bekostnad av en av staten erkänd nationell minoritet.

”Det fanns inte en endast judisk lägerfånge i Auschwitz 1943 som inte gladeligen hade bytt plats med en Gazabo 2026. Det hade tackat ja utan att blinka. Det motsatta stämmer också. Inte en endast Gazabo hade frivilligt bytt plats med en jude i Auschwitz”, skriver en person på X och fångar essensen i det folkmord som saknar motsvarighet i mänsklighetens historia. Nej, Israels försvarskrig i Gaza var aldrig, enligt någon vedertagen juridisk definition, något folkmord. Det spelar ingen roll hur många gånger lögnen upprepas.

Lagen och verkligheten

Sedan den 1 juli 2024 är det straffbart att förneka eller förringa Förintelsen sedan lagen om hets mot folkgrupp skärptes. Samtliga inslag i ”gatuteatern” faller därtill in under IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism, som Sverige officiellt har ställt sig bakom.

Försöken att likställa Israel med Nazityskland och Gaza med Auschwitz är exempel på just sådana jämförelser som, när de används för att demonisera den judiska staten, anges som exempel på antisemitism.

Därtill är jämförelsen som sådan pervers: Bara i Auschwitz mördades drygt en miljon människor. Den som besökt koncentrations- och förintelselägret kommer aldrig att bli kvitt intrycket från krematorierna och gaskamrarna där merparten av dessa oskyldiga människor, i alla åldrar, gasades ihjäl med Zyklon-B.

Ett vägval nu

Så varför ingriper inte Polisen när spektaklet utspelar sig framför deras ögon? Varför beviljas nya tillstånd och varför tillåts demonstrationerna äga rum i centrala Stockholm – och inte ute på ett fält där de inte stör rörelsefriheten och sinnesron för vanliga medborgare?

Jag tror att vi, drygt 1 000 dagar efter den 7 oktober 2023, sedan länge nått en kritisk punkt där vi står inför ett val; antingen agerar vi nu för att förhindra ytterligare eskalering och därmed normalisering av judehatet eller så accepterar vi att utvecklingen kommer att resultera i att judar kommer att dödas – som skett i andra västländer – enkom på grund av att de är judar, också i vårt land.

För mig är svaret enkelt: Demokratin är inte skyldig att passivt acceptera krafter som använder dess friheter för att underminera dess grundvalar. Yttrande- och demonstrationsfriheten är fundamentala rättigheter, men de är inte absoluta. När de kolliderar med samhällets skyldighet att skydda sina medborgare mot hat och hot måste politiken våga dra tydliga gränser. Alternativet är betydligt farligare.

Om det i praktiken betyder att begränsa den i Sverige mycket extensiva yttrande- och demonstrationsfriheten måste vi nu dessvärre, efter att vi tillåtit dessa krafter att flytta gränserna så här långt, vara beredda att göra det. Politik är ingen filosofisk seminarieövning; lagar behöver anpassas efter verkligheten och vi har en plikt att stävja en samhällsutveckling där mörka krafter utnyttjar demokratin för att kringskära friheten och sinnesfriden för våra judiska medmänniskor.

Först kommer orden. Sedan symbolerna. Därefter hoten. Och till sist det dödliga våldet. Det är dags att vi som beslutsfattare tar vårt ansvar.

Alice Teodorescu Måwe är opinionsbildare och EU-parlamentariker (KD).