Jägare stoppar lidande – vem stoppar hatet?

KOLUMN Lidandet. Jag har sett det. Fåren, från en övervakningskamera, som alla trycks in i ett hörn av hagen och bara väntar på att sakta slitas sönder, ett och ett, av vargar. Som att de står i någon slags morbid kö till döden. Hästar som angrips och dödas.

Det är lidande. Och verklighet.

Jag har också själv deltagit i eftersök där ett påkört vildsvin skrikande släpade sig fram med bara framklövarna. Bakdelen var totalt krossad.

Som jägare stänger man av i stunden. Lidandet måste få ett slut. För oss är det så viktigt att korta ned just det, lidandet. Till varje pris.

Vi människor äter kött. Då dör djur. Men död och lidande är inte samma sak. Jakt handlar om att ge djuret en snabb död och undvika lidande. Sönderslitna får, hästar och trafikskadat vilt är däremot själva definitionen av lidande.

Det är därför jag har så svårt att känna igen den bild av jägare som allt oftare målas upp.

Vår verklighet förvrids. Det är oftast vi som får bära hundhuvudet. Det finns alltså, på riktigt, människor som motsätter sig den jakt som sätter punkt för lidandet hos ett svårt skadat djur.

Och det finns de som tycker att vi ska titta på när våra tamdjur plågas ihjäl av rovdjur. Jag skulle vilja ha med någon av dem just där, exakt när det händer. I verkligheten. Tycker de likadant då?

Hatet växer

Det är fritt att tycka illa om jakt. Alla har rätt till sin åsikt.

Men kritiken handlar allt oftare om jägaren, inte om jakten. Om människorna. Vi kallas mördare och blodtörstiga. Som att en hel yrkes- eller intressegrupp inte längre förtjänar att bedömas utifrån sina handlingar, utan utifrån hatiska etiketter.

Det är ett illavarslande fenomen. Jag ser det hända jägare, men mekanismen är densamma för exempelvis bönder, skogsägare, poliser och politiker. Grupper avhumaniseras tills normala moraliska spelregler slutar gälla.

Det har gått så långt att vi nu har nya sekretessregler. Sedan den 1 juli kan identiteter på jägare som utför rovdjursjakt hemlighållas. Regeringen tvingades inse att offentlighetsprincipen användes för att kartlägga, hota och trakassera enskilda människor i deras egna hem.

Fundera på det. Staten har alltså tvingats lagstifta för att skydda människor som utför ett samhällsuppdrag från systematiska hot och trakasserier. Hur hamnade vi här?

Verkligheten kallar

Verkligheten igen då.

När ett vildsvin, rådjur eller en älg ligger svårt skadat efter en trafikolycka mitt i natten är det en jägare som åker ut. När vildsvin förstör grödor och annat är det jägaren som kallas in. När myndigheterna beslutar om skyddsjakt står inga jaktmotståndare från sociala medier i skogen. Där står jägarna.

Nyligen angreps en shetlandsponny i Örebro län av en varg. Igen. Vid ett vargangrepp i Skåne drygt en vecka tidigare fick en annan ponny avlivas av sina skador. På gården i Örebro län hade ett 25-tal får redan dödats. Någon var tvungen att fatta beslut i en situation där varje sekund spelade roll. En jägare. Den ponnyn klarade sig.

Verkligheten fortsätter att vara verklig medan internetdebatten spårar ur. Kommentarsfälten kokar av hat, samtidigt som vildsvinen härjar i spannmålen, viltet plågas i trafiken och tamdjuren angrips av rovdjur.

När hoten styr

Om samhället förväntar sig att jägare ska ställa upp frivilligt och göra jobbet – hur kan vi samtidigt acceptera ett klimat där samma människor utsätts för hot för att de gör det?

Vad händer när människor inte längre vågar utföra ett uppdrag som samhället behöver därför att de riskerar att bli hotade?

Låt oss vara. Jägare är vanliga människor som agerar under hårda lagar och kontroller. Vi tål granskning. Men vi accepterar inte att få vårt människovärde ifrågasatt bara för att vi gör det samhället faktiskt förväntar sig av oss. I verkligheten.

Madeleine Lewander är jägare och driver Jägarbloggen.