
Miljöengagemang, protester och opinionsbildning är en självklar del av demokratin – men sabotage, trakasserier och gränsöverskridande aktioner är något helt annat. När varje grupp själv börjar avgöra vilka regler som gäller riskerar rättsstaten att gå förlorad, skriver Madeleine Lewander i en slutreplik.
SLUTREPLIK Helen Wahlgren, du missar min poäng.
Jag har inte påstått att Återställ Våtmarker driver frågan om björnjakt. Björnjakten är ett av flera exempel för att diskutera ett betydligt större problem, vad som händer när människor använder sabotage, trakasserier och andra gränsöverskridande metoder för att tvinga fram förändring.
Du argumenterar för torvfrågan i sak. Jag argumenterar för metoderna. Det är två olika diskussioner.
För den som får sin verksamhet saboterad, sin jakt störd, sin mark invaderad eller sitt privatliv påverkat spelar det ingen roll vilket syfte förövaren anser sig ha. Konsekvenserna är desamma.
Ni får naturligtvis kämpa för ett förbud mot torvbrytning. Ni får argumentera, demonstrera, opinionsbilda och försöka övertyga väljare och politiker. Det är demokrati.
Men att medvetet sabotera, störa eller ge sig på människor och lagliga verksamheter för att tvinga fram den förändring man själv vill se är något helt annat.
Min poäng är att sådana metoder bara fungerar därför att omgivningen fortfarande respekterar rättsstaten. Ni kan sabotera därför att andra inte saboterar tillbaka. Ni kan gå över andras gränser därför att andra inte går över era.
Om varje grupp själv börjar avgöra vilka regler som gäller när den egna övertygelsen känns tillräckligt stark, då har vi lämnat rättsstaten bakom oss.
En liten sak till. I Sverige finns ingen jaktlicens. Vi har jaktkort, jägarexamen och vapenlicens, som är olika saker. Det kan vara bra att känna till när man försöker använda jägarnas regelverk som argument i en debatt.
Madeleine Lewander är jägare, driver Jägarbloggen och är återkommande kolumnist för 100%.