Wokeskandalen i Cambridge skadar forskningen

KOLUMN Jason Arday är alltså den brittiska akademiker som gick från att bli internationellt uppmärksammad när han vid 37 års ålder utsågs till professor i utbildningssociologi vid University of Cambridge och därmed blev den yngsta svarta professorn i universitetets historia, till att han nu avgått från sin professur medan universitetet utreder hans meriter och eventuella plagiat. Det tvärvetenskapliga fält som kallas kritiska rasstudier har därigenom förlorat en superstjärna.

Om Ardays litterära stil och forskningsproduktion finns förvisso mycket att säga och ett mindre axplock är på sin plats. Två studier som utges för att vara skilda, en om personal och en om studenter, delar 92 identiska passager om minst tolv ord, den längsta på en helsida, och samma metodstycke med utbytta siffror. Samma intervjucitat återkommer i båda, tillskrivna olika personer: i ett fall en asiatisk grundstudent, i det andra en latinamerikansk forskare.

I en tredje artikel anges urvalet på tre oförenliga sätt, och andelarna kvinnor och män bland personalen summerar till 110 procent. Richard Dawkins har påpekat att Arday inte behärskar grundläggande grammatik. Apostrofen, till exempel: hans avhandling innehåller 332 fall av samma fel, där ett plural felaktigt görs till possessiv.

Den del av skandalen som hör till just Ardays gärning bör genom hans avgång anses avklarad. Den stora frågan gällande allt ovan är hur detta passerade kollegial granskning, redaktörer, handledare, examinatorer, diskutanter och övriga konferensdeltagare, samt oräkneliga kvalificerade forskare i fältet i stort.

Hur tog sig allt igenom?

Där någonstans finns en djupare fråga som spänner över det enskilda fallet och som därigenom är mindre snaskig, men naturligt mer intressant. Den frågan är, om uttrycket tillåts, sociologisk.

Hur tog sig allt detta genom nålsögat? Det är Ardays eget fält, utbildningssociologin, som borde kunna besvara frågan. Det kan det nu inte, eftersom det har berövat sig själv verktygen.

Ett fält vandrar inte i den riktningen genom att var och en väger för- och nackdelar och aktivt beslutar sig för att slarva eller fuska. Det sker, och kan bara ske, strukturellt.

Ett ramverk som inte ifrågasätts utvecklar sitt eget livvaktsskydd: när utgångspunkten är att rasismen är permanent och allomfattande kan invändningar bara läsas som medlöperi, varpå granskningsfunktionen successivt urholkas.

Ardays fält är ett av många där det subjektivt självupplevda sedan länge har ersatt det objektivt mätbara. Med själv avses därtill ofta forskaren själv, genom den metod som kallas autoetnografi. Om denna metod går det egentligen inte att säga något annat än att det är självbiografi upphöjd till vetenskap.

När känslan blir bevis

Problemen reproduceras, eller till och med förstärks, när forskaren använder intervjustudier, eftersom resultaten då framstår som mer vederhäftiga än när de egna erfarenheterna utgör underlaget. Och intelligent utformade intervjuer är ett legitimt verktyg: det går utmärkt för ett intervjuobjekt att vederlägga en forskningsfråga.

Här ligger dock i sakens natur att ingenting vederläggs, någonsin. Forskaren har aldrig fel. Forskningsfrågorna har heller ingen naturlig slutpunkt: per konstruktion finns ingen uppsättning observationer som skulle kunna få forskaren att ifrågasätta den egna utgångspunkten.

Samtliga Ardays relevanta artiklar utgår från en slutsats, som sedan bekräftas av de intervjuades känslor. Att någon känner sig på ett visst sätt tas som intäkt för att utbildningsinstitutionerna måste förändras på det sätt forskaren förespråkar, och redan förespråkade innan artikeln författades.

Denna praxis är måhända begriplig vid första anblick. Det är naturligtvis svårt att påvisa den typ av mekanismer som antas verka under ytan. Flera olika faktorer kan skapa samma utfall. Dessa utfall lider då av vad som kan kallas observationell ekvivalens: två identiska observationer kan skapas av en myriad av skilda mekanismer. Att någon gått ner i vikt berättar inte i sig om varför. Bantning, träning och sjukdom ger samma utslag på vågen.

Orsaken avgörs inte där, utan genom att mäta och pröva bort det ena efter det andra. Varje seriöst fält måste bevara sin egen förmåga att ha uppenbart fel.

När siffror inte räcker

Åter till fältet. Två stora problem talar emot en välvillig tolkning av dess resultat. För det första: när faktiskt verifierbara siffror väl används, tillhör det vardagsmaten att ge dem en innebörd de svårligen kan axla. Den låga andelen svarta professorer i den brittiska akademin tas i Ardays forskning regelbundet som intäkt i sig för att systemet är rasistiskt. Den observationella ekvivalensen ignoreras, undantagslöst, och alltid i samma riktning. I ett friskt fält får sådan intellektuell slapphet helt enkelt inte passera.

För det andra, och här ligger kärnan: exakt detta problem finns i snart sagt alla samhällsvetenskapliga fält. Lösningen är inte att kapitulera eller att som i föreliggande fall helt förkasta den vetenskapliga metoden, utan att finna allt intelligentare sätt att identifiera kausala mekanismer. Det osynliga når man genom det synliga, och genom att utesluta alternativa förklaringsmodeller, en efter en.

En akademi som upphör att fråga om en sats kan vara falsk har inte blivit snällare, den har bara slutat bete sig akademiskt. Somliga fält har tagit sig friheten att strunta i allt detta och hamnat i en skyttegrav där den enda riktningen är nedåt.

Det är ur det perspektivet den aktuella skandalen måste förstås. Och det var i den myllan som Arday blev en person som inte fick ifrågasättas, för han är verksam i ett fält som har låtit sitt kritiska tänkande förtvina.

Johan P Larsson är Associate Professor of Economics and Public Policy vid University of Cambridge, samt affilierad forskare vid Ratio.