KOLUMN Strax före jul utropade Svenska Dagbladets kulturchef Ida Ölmedal att Sverige har fått en “riktig kulturhöger”. Ölmedal målar upp en tyst revolution där högern tar alltmer plats i kulturpolitikens framåtrörelse. Men bakom rubrikerna hittar man inte riktigt det hon beskriver.
Kulturminister Parisa Liljestrand säger sig vantrivas med uppdelningen mellan fin och ful kultur. Elitism är med andra ord usch och fy. Eller? Är det inte bara feghet förklädd till folklighet?
Fredrik Reinfeldt ville på sin tid visa att han var precis som alla andra. Han läste Läckberg och såg på TV. Ulf Kristersson delar sin Spotify “Wrapped” och hyllar Taylor Swift. Det är samma gamla i nytt format; politiker låtsas vara medelsvensson och glömmer att deras smak är makt.
Man kan inte låta bli att undra hur det sett ut om Carl Bildt varit kulturminister.
Frihet utan förklaring
Hade han hymlat om att han gillar opera? Hade han låtsats att Balzac och Brahms var för snobbigt? Eller hade han använt politiken för att försvara och stärka kultur han ansåg värd att bevara? Han hör ju till skaran som inte räds sin egen bildning.
Victor Malm, kulturchef på Expressen, är inte heller ängslig och har rätt när han i en krönika pekar på en svängning inom borgerligheten. Men den är intellektuellt tom – det är mest retorik och positionering, inte substans. Man talar om konstnärlig frihet utan att frankt förklara vad begreppet innebär.
Och ja, högerpolitiker borde förkovra sig i svensk kulturhistoria. Det säger Ölmedal. Det säger Malm. Och det är sant. För den som pratar om kulturellt kapital men inte själv investerar i det framstår snabbt som en hycklare.
Trots att vi lever i en tid där kulturpolitiken är mer aktuell än på decennier, där exempelvis krig i vårt närområde får oss att vilja värna kulturarvet, andas de borgerliga partiernas politik dåligt självförtroende. Sverigedemokraterna pressar på om kanon och nationalistiska symboler. Regeringen svarar med kompromisser. Ribban är så låg att man jublar bara någon öppnat en fysisk bok.
De vågar inte erkänna att vissa verk, vissa traditioner och vissa institutioner är viktigare än andra. De backar med alla upprepade armlängders avstånd tills de inte längre befinner sig i rummet.
Samtidigt förfaller våra institutioner. Tak rasar in på museer. Först när katastrofen bokstavligen faller ned i knät blir högern handlingskraftig. Det är inte drivande politik, det är reaktivt. När regeringen först godkände projekteringen för renoveringen av Kungliga Operan sade Liljestrand: “Om privata krafter är beredda att bidra med finansiering stänger vi inte dörren för en sådan diskussion, men i så fall är det bråttom.”
Uttalandet var viktigt. För med stöd från Ax:son Johnson, Erling Perssons stiftelse samt Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond kunde utbyggnaden av operahuset bli en verklighet. Samtidigt bevisades uppmaningen till externt stöd fungera.
Ölmedal pekar på att fler privata stiftelser vuxit fram. Även om det stämmer beror det inte direkt på offensiv högerpolitik, utan är en konsekvens av att staten blivit så tung, så stel och så kvävande att de som vill åstadkomma något och bryr sig tvingas gå runt den. Därför är uppdelningen mellan fin och ful kultur inte problemet – den är nödvändig.
En verklig kulturhöger
Liberaler och moderater pratar gärna om kulturellt kapital – ändå verkar de livrädda för att uttryckligen visa vad de menar. De vågar inte erkänna att vissa verk, vissa traditioner och vissa institutioner är viktigare än andra. De backar med alla upprepade armlängders avstånd tills de inte längre befinner sig i rummet. Det som kunde vara en princip har i praktiken blivit ett svepskäl för att inte ha någon åsikt.
En verklig kulturhöger hade vågat prioritera. Värdera. Säga att det ena inte är lika bra som det andra och utan skam underlättat för mecenater. En verklig kulturhöger hade krävt något av institutioner och konstnärer.
Först när den slutar be om ursäkt för det bästa människan skapat förtjänar den sitt namn.
Anna D. Linder
Anna D. Linder är press- och kommunikationsansvarig på Timbro förlag.
