Inte ens som den svagaste folkölen! Liberalerna mäts till 2,6 procent i senaste Demoskop. Och det ska snarast tolkas som i överkant som styrkebesked betraktat. I andra mätningar har det varit ännu värre. Vid årets början tangerade partiet 1,8 och de aktiva kunde med största ansträngning fortfarande känna ett lätt rus. I Indikator Opinions senaste mätning för Ekots räkning gled man in på 1,4. Ett historiskt rekord – inget etablerat parti har tidigare legat så lågt. Det doftar följaktligen mer filmjölk än öl om siffrorna.
Nykterheten till trots har nog de flesta i partiet ont i huvudet i dag. En baksmälla kommer sällan ensam och i Liberalernas fall slår den från flera håll, mycket beroende på hur liberalerna själva placerar sig. Oförmöget att parera hamnar de oförstående i vägen för smocka efter smocka. Att Sverigedemokraterna och Moderaterna tillsammans med Socialdemokraterna har tagit kommando över samtliga för väljarna viktiga områden, så som lag, ordning och plånbokspolitik, betyder inte att det saknas plats för Liberalerna.
Det kommer att kännas äckligt
Stödröster kan de glömma. Likaså sakägarskapet vad gäller skolan. Damoklessvärdet vajar. Snart stundar höst och val. Säkert viskas internt om partiledare Simona Mohamssons vara eller icke vara på posten. Men ett byte vore ytterligare ett fatalt felsteg. Egentligen finns bara en sak att göra.
När yttre världsläge och vår inre grova brottslighet har förvandlat samtliga riksdagspartier till statsvurmande dvärgsossar bjuds Liberalerna sin chans – den enda. De kan omöjligen konkurrera med alla etatistiska trädgårdstomtar. Vill de överleva måste folkpartistisk förtret sväljas och en släpp-allt-fritt-attityd anammas. Det kommer att kännas ovant, till och med äckligt, men deras räddning är att bli frihetliga i ett land där frihetsfrågor ses som lyx vi inte längre kan unna oss. Tvärtom behöver vi den mer än någonsin.
För ryktet till trots skramlar äkta liberaler omkring i riket och de är inte färre än att knappt tre procent av dem borde gå att skrapa ihop
I stället för att jagsvagt söka positioner på områden där reellt genomslag inte kan uppnås bör krutet läggas i kanoner ingen annan ägnar uppmärksamhet, men där ett lågintensivt medborgligt missnöje finns. Man måste lägga undan halsstarriga utspel om förbud och sätta munkavle på återkommande moralistiska övertoner. För ryktet till trots skramlar äkta liberaler omkring i riket och de är inte färre än att knappt tre procent av dem borde gå att skrapa ihop. Bättre än att byta ut Mohamsson, vald så sent som i juni i fjol, är att profilera hållningen hon företrädde innan ämbetets pekpinneplotter.
Platt skatt, avkriminalisering av narkotika, kapitalismens oöverträffade funktion, lättad regelbörda för företagare, omfattande reformer för att underlätta bostadsbyggande och fri hyressättning är en god början. Att gå på Timbros Rutger Brattströms linje och dra en pedagogisk lans för marknadsekonomins och tillväxtens värde för militär upprustning är en tänkbar fortsättning. Och varför inte dekorera härligheten med att låta människor tillverka vin på sin egen frukt? Va där mer passande än att ett parti på botten ropar: Botten upp!
Substans bakom raljans
Ibland kan det se ut som om befolkningen saknar högerliberala intressen. Verkligheten är att dessa dels har baktalats som progressiv utopism, dels undergrävts genom raljant behandling av representanterna själva. Man har inte tagit sig på allvar. En god egenskap med den trista haken att andra inte heller tillmäter en den substans som faktiskt existerar.
Det finns utrymme för ett tydligt och klassiskt liberalt parti i Sverige. Däremot finns ingen plats för ett parti som bara är liberalt till namnet.
Klara Klingspor
