Därför flyr dagens unga in i nostalgin

KOLUMN Det japanska ordet akiya betyder ”tomt hem” och syftar på den stora mängden övergivna adresser i landet. Allt färre unga vill köpa en bostad. Få lockas ta över avlidna släktingars hus som därför lämnas öde. Orsaken sägs vara förtvinat hopp om en ljus morgondag. Det är alltså inte bara fysiska rum som ekar omöblerat.

Tappad framtidstro ses också hos oss i norr. Finland har tillsatt en expertgrupp för att mota mörkret vid horisonten. Här hemma rustar socialminister Jakob Forssmed för existentiell hälsa och Centerpartiet kräver att det uppväxande släktet ska bli det psykiskt friskaste någonsin. Som om graden av tillförsikt förändras genom riksdagsbeslut. När P3 Nyheter lät Indikator Opinion fråga första- och andragångsväljare uppgav ynka 13 procent sig ha en bättre tillvaro än sina föräldrar medan 41 procent tyckte att föräldragenerationen dragit vinstlotten. 47 procent bedömde att Sveriges bästa år är förbi mot 29 procent som såg gott gry vid horisonten.

Ett terapeutiskt samhälle

Tidigare undersökningar har visat hur en optimistisk syn på personliga förhållanden samsas med en illusionslös för globalt vidkommande. Går världen rakt åt helvete borde det rimligen inverka på den enskilde men så löper inte ungas resonemang. Kanske förklaras deras synsätt just där, i distansen mellan jaget och allt övrigt. Dagens 19–25-åringar har danats i ett terapeutiskt samhälle där känslor oreserverat ska bekräftas och subjektiva impulser upphöjas till lag.

Samtidigt har de utlämnats till bestämmande och makt mognaden inte motsvarat. Skolans pedagogiska praktfiasko har givit åt nioåringar att själva planera sitt arbete och kompensatoriska diagnoser har motiverat behandling när barnen misslyckats med uppgiften. Inte oväntat vänder de sig ett decennium senare bort från omvärldshändelser. Andelen som undviker nyheter blir fler då innehållets negativa prägel – krig, klimat, konjunktur – skapar dåligt mående. Statistiken är egentligen gammal skåpmat. Redan för tjugo år sedan rapporterades var tionde barn stångas med ångest. Man kan nästan få för sig att det har något med vuxna att göra.

Drömmar om det förflutna

Så vart flyr man om varken framtid eller verklighet passar? Kanske till det förgångna, till ett slags exil. Det inträffade besitter oändlig trygghet i och med sin fullbordan, sitt frånfälle. ”Vi bär på ett dött barn” löd den norske författaren och orosstiftaren Stig Sæterbakkens dom och åsyftade att människans största sorg i livet är att ha varit barn. Ett sätt att bruka sorgen är att återvända till det som redan hänt.

Sociologen Zygmunt Bauman kallade dem retropier, de nostalgiska drömmarna om det förflutna. I dessa ryms allt från att #2016 blivit trend på TikTok till isolerande stamtänkande representerat i exempelvis nation och kyrka. Litteraturprofessorn Svetlana Boyms beskrev i The future of nostalgia (2001) en ”mytologisering av historien” som plockar bitar ur dåtiden och vanställer modernitetens pussel. Idéhistorikern Karin Johannisson citerar i sin understreckare om boken en rysk emigrant som hävdade att tiden stannar när människor går i exil. Deras hem kryllar av klockor på vilka visarna står stilla. I detta verkar unga befinna sig och på samma gång sky. Tillståndet liknar den danska prosaisten Solvej Balles sjudelade romansvit Om uträkning av omfång (Wahlström & Widstrand) vars huvudperson i de hittills sex utgivna böckerna ohjälpligt sitter fast i den 18 november. Datumet pågår i decennier. I den sjätte boken har det gått så långt att porten till den 19 november verkar vara begravd i jorden och i gamla papyrusrullar. Dörren till morgondagen gömd i gårdagen.

Öppning ut från samtiden

Tron på Gud är en sådan öppning ut från samtiden och mycket riktigt påstås nymornad kristenhet skönjas. Delade meningar råder om omfattningen, icke desto mindre matas religionens hunger rikligt medialt och politiskt. Det ligger nära till hands att se en självuppfyllande utveckling där ökad uppmärksamhet runt religion på sikt ger ökad religiositet i praktiken. Tonvikten på ett teleologiskt perspektiv, där orsakslinjen byts mot förverkligande av inneboende natur, döljer effektivt religionens givna vilja till makt över det profana, trots att det är sekulärismen som tillåter kamouflaget.

Längtan efter gårdagen handlar med andra ord inte om då utan om nu. För att tro på framtiden måste man se sig som del av båda. Det anar första- och andragångsväljarna och håller sig tills vidare undan. De vill slippa upprepa samma dag om och om igen. De vill slippa bidra till att själens akiya breder ut sig. Det borde ge oss alla framtidstro.

Klara Klingspor är kulturjournalist och fri skribent