Här avslöjas svenska kulturbranchens ängslighet
KOLUMN Både operan och baletten föddes i Italien. 1581 beställde familjen Medici verket Comique de la Reine och när samma släkt den 6 oktober 1600 firade giftermålet mellan Frankrikes kung Henrik IV och Maria av Medici anlitades kompositören Jacopo Peri (nesligen kallad Il Zazzerino – moppen – på grund av en hejdlös hårman) vilken presenterade Euridice för gästerna. Librettisten hade skarvat rejält. Sammanhanget krävde ju att mytens eländiga tragedi fick ett lyckligt slut.
All konst grundas i sinnesrörelse. Genom ton, ord, färg och rörelse vill man ”ingiva människorna något slags känsla” som det heter hos Hjalmar Söderberg. Kärlek är att föredra men i brist därpå duger avsky gott.
Det senare har skådespelaren Timothée Chalamet ådragit sig. Efter ett framträdande i Variety där han avfärdade opera och balett som försumbara uttrycksformer hållna vid liv ”fast ingen bryr sig” har reaktionerna varit ömsom eldiga, ömsom indignerade. Internets brushuvuden har exploderat och medierna gått upp i stabsläge. Mezzosopranen Isabel Leonard hamnade i chock över att en framgångsrik person formulerar sig ”trångsynt om konst, samtidigt som han ser sig som konstnär”.
Slutenhet, enighet och lojalitet
Överdrifterna är litet löjliga, nedslående och dessvärre väldigt typiska. Man behöver inte ens påminna om deras historiska motsats i 1800-talets duster mellan Wagner, Bruckner och Liszt och Österrikes spydigaste musikvetare, Eduard Hanslick, för att se dem som signifikanta för en internationell tendens också i dagens kulturvärld.
För som vanligt finns en större bild. Enklast sammanfattas den i fenomenet grupptänkande.
Grupptänkande utmärks av slutenhet, enighet och lojalitet mot en idé. Kritik kämpas ned med befängda medel och argument. Resultatet blir en irrationell sfär fri från kreativitet och känselspröt spänstiga som överkokta brytbönor. Svensk film är ett exempel. Woke och antiwoke ett annat. Public service-chefer när de försvarar beslut ett tredje och att det i hasorna på varje kontrovers följer ideologiskt motiverade propåer fastlåsta i perifera frågor om att grundlagsskydda eller inte göra det ett sista.
Hotet mot konstarternas bestående
På så sätt skapas ett kolumbarium snarare än en diskussionsscen, men knappt någon i respektive bransch visar konträr aktivitet annat än i de fall saken gäller finansiering. Och just pengarna har säkert med saken att göra. Tiderna är magra och man vill inte också försvara eller förklara sin relevans.
Men häri finns en existentiell motsägelse. Konstarternas bestående undergrävs nämligen inte genom frasig strid om deras legitimitet. Så har det aldrig varit. Hotet finns i reflexen att skydda mot ifrågasättande och stänga dörren om gruppen i stället för att glädjas åt att det för en gångs skull tjafsas om kulturen själv och inte om dess politiska utmarker.
Timothée Chalamet verkar inte ogilla opera och balett. Däremot verkar han ogilla att man oreflekterat måste tycka om och inte ocensurerat tillåts tycka om opera och balett. Han verkar inte tillhöra grupptänkarna och därför instinktivt förstå: Utan kärlek och avsky överlever ingen konstform.