Älghornet på väggen är tecken på respekt

KOLUMN Många jägare har troféer från sina jakter hemma på väggen. Jag är en av dem. För oss handlar ett sparat horn från ett fällt vilt om en djup respekt för det vilda, minnet av en jakt och tacksamhet.

Älgjakten, årets största händelse för många, pågår nu för fullt och snart börjar den även i södra Sverige. Jakten är ett vandrande, levande kulturarv.

Men för vissa av jaktens kritiker är själva glädjen i jakten något fult och klandervärt. Svenska jägare beskylls ofta för att hänge sig åt så kallad trofé- och nöjesjakt. Om jägaren tar med sig ett horn hem för att hänga på väggen tolkas det direkt som ett tecken på egoism, macho, status eller ännu värre – inte som det minne och den respekt det faktiskt handlar om.

Begreppet ”nöjesjakt” säger egentligen ingenting. Vad är det? Det ordet hör inte hemma i någon verklighet alls utan är en skapelse i urbaniserade hjärnor där naturen är något man bara betraktar, mestadels på en skärm.

Jaktmotståndare använder begreppet särskilt flitigt när det gäller jakt på rovdjur som björn, varg eller lodjur. Ett sparat skinn stämplas som något skamligt i stället för att ses som respekt för det fällda viltet och ett värdefullt minne av en unik naturupplevelse.

I rimlighetens namn behöver vi också kunna vända på frågan: Vilken typ av jakt är då INTE troféjakt? Vad är INTE nöjesjakt?

Bara jägaren vet

I förlängningen handlar då etiketterna ”nöjesjakt” och ”troféjakt” enbart om själva drivkraften och motivet bakom jakten, vad jägaren faktiskt kände. Och just det vet ingen i hela världen förutom jägaren själv.

Känslor fungerar sällan så enkelt. En människa kan vara glad över en lyckad jakt och samtidigt känna sorg över att ett liv har tagits. Hon kan vara stolt över hundens arbete och samtidigt känna tacksamhet inför det fällda djuret. Det ena utesluter inte det andra.

Ingen kan se på ett skjutet djur vad jägaren kände eller hade för syfte med jakten. Om du skjuter en råbock som senare visar sig ha guldhorn, tar hand om köttet och sparar hornen, så har du utfört en helt vanlig jakt för husbehov. Men om du lägger upp en bild på guldhornen i sociala medier blir du av utomstående anklagad för att vara troféjägare eftersom hornen då hamnar i fokus. Samtidigt är handlingen och din känsla exakt densamma.

Hornen bär minnet

Jag har själv kvar hornen från min första råbock. Det är helt vanliga horn men ett väldigt speciellt minne, inte bara för mig. Mina barn har börjat slåss om att få ha dem hemma hos sig, så hornen flyttar runt. Just nu sitter de på väggen hos min äldsta dotter.

För en jägare handlar spänningen och glädjen om naturupplevelsen, gemenskapen, hundens arbete och att lyckas skaffa mat. Det finns samtidigt ett vemod och en djup respekt i skottögonblicket. Glädjen över en lyckad jakt och respekten för det fällda viltet hör ihop. Det är två delar av samma upplevelse. Det är inte ett sadistiskt ”nöje” som vissa utomstående betraktare tror sig veta utan att ha en aning.

Så låt jägarna få njuta av sin älgjakt, naturen, hundens arbete och vännerna. Och har någon turen att få skjuta en älg, låt en möjlig trofé få vara just vad den är: respekten för djuret, minnet och tacksamheten.

Vi andas jakten

Jakten är en del av vem jag är. Den ger glädje, naturupplevelser och gemenskap. Jakt är respekt och ansvar, passion, stolthet och mening. Vi som jagar älskar jakten och lever för den. Vi andas den. Jag skulle vara betydligt mer bekymrad över en jägarkår som inte känner någonting alls.

Och ja, det är roligt att jaga.

Madeleine Lewander är jägare och driver Jägarbloggen.