Vargdebatten glömmer de drabbade

KOLUMN – Nu springer en varg utanför förskolan i byn igen. Vi har sett den där i några dagar.

Min kompis som bor i Västmanland berättar lite om hur de har det. Vardagen.

En annan jaktkompis berättar om släktingen i Västra Götaland som nyligen var ute och jagade med sin hund och via jaktradion fick höra om vargarna som befann sig mellan honom och hunden.

Han berättar om rädslan, stressen, oron och adrenalinet innan han lyckades kalla in hunden oskadd.

Människor nära vargen

Svensk vargförvaltning ska numera utgå från referensvärdet 220 vargar för gynnsam bevarandestatus. Förra årets inventering visade på ungefär 355 vargar. Slår man ut det på hela landet, alltså teoretiskt placerar varg där inga vargar finns, är antalet litet. Men på många håll i Sverige är vargstammen tät. Vittnesmål om flockar med över tio individer återkommer. Allt fler rapporter om dödade tamdjur strömmar in. Hela förra årets vargjakt ställdes in, vilket rimligen betyder ännu fler vargar.

Människor har problem med varg inpå knuten. Men vem lyssnar på dem?

I år beslutades att 72 vargar får skjutas under licensjakten i början på nästa år. Det låter bra men djurrätts- och naturskyddsorganisationerna, inte bara svenska, överklagar i vanlig ordning.
I skrivande stund har vinterns vargjakt överklagats till Förvaltningsrätten i Luleå av en liten nederländsk stiftelse som bildades i april 2026, Stichting Wolvenbelangen (Stiftelsen för vargens intressen). Stiftelsen består av två personer som fokuserar på juridiskt och opinionsbildande arbete för att driva vargfrågor på EU-nivå.

Att överklaga är kutym. Människorna där ute får som vanligt stå åt sidan.

De som tvingas leva med varg fortsätter ändå oförtrutet att skildra sin vardag.
Men är berättelser ur verkligheten ens värda att lyfta? Ska de berättas alls? Är det egentligen någon mening?

Sagovargar och skärmdrömmar

För i sinnen riktade mot tusentals bildskärmar, långt från vargdödade, sargade, plågade och döende får, hästar, katter och jakthundar, långt från vandrande vargar genom byar, tomter och vid förskolor, kretsar istället siffror, statistik och exotiska fantasibilder inneslutna i en underlig bubbla som verkligheten aldrig lyckats sticka hål på.

Där finns genetiska uträkningar, gynnsam bevarandestatus, juridiska termer, arga politiker och ord, massor av ord. Och vackra AI-illustrationer med snälla vargar som kramas med små barn. Där finns också elaka sagovargar som numera, som av en händelse, blivit snälla. Drömvargar omgärdade av människor som, på ideologiska grunder och känt manér, frågar bonden som nyss hittat sina 20 får döda: ”Vad har den här vargen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den växt upp under? Vad är det för trauma den bär med sig?”.

För vad är fåren värda för dem? Vad är bonden och hans livsgärning värd? I praktiken verkar deras lidande väga mycket lätt.

Vargen är månar, stjärnor och kritvit snö. Och mitt i detta människor, vars högsta dröm är att få befinna sig precis där, i vargflocken under stjärnklar natthimmel. De vet att alla vargar i universum känner samhörighet med just dem. Att kärleken är så stark att den når rakt in i alla vargars hjärtan och gör just dem – de utvalda, drömmande människorna framför skärmarna – till en del av flocken.

Prisa vargguden, inramade av en fet fullmåne och yla tillsammans.
Vargen blir en symbol för något större medan berättelserna från dem som lever med konsekvenserna hamnar i skymundan.

När verkligheten försvinner

Och precis där försvann också det sista unset av uppmärksamhet för verklighetens berättelser.

Borta är historien om vargar som springer runt inne i samhällen, jägaren som hittar sin döda stövare med uppsprättad mage. Ryttaren som på sin häst ofta möter vargar och vänder hem. Bonden som gråtande samlar ihop sina blodiga, döda och lemlästade får. Föräldrarna som försöker trösta sin gråtande dotter vid hennes nästan helt uppätna ponny.

Verkligheten drunknar i stjärnklara nätter, fullmånar, människor och vargar som kramas i snön, siffror, genetik och statistik. Ändå handlar verklighetens berättelser om en av de värsta händelserna i andra människors liv. Något de och deras närmaste alltid får bära med sig. För det tillåts hända och kommer att hända igen.

Det handlar också om verkliga människor som vakar under ändlösa, sömnlösa nätter för att skydda sina tamdjur. Rovdjurshägn som inte fungerar. Om goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Om älgmarker där vargen tar en allt större del av överskottet.

Samtidigt skrattar så många av vargarnas beskyddare hånfullt åt verklighetens människor. Som om de vore korkade för att de inte dansar med dem och deras sagovargar i natten.

Vargfrågan kretsar kring siffror, statistik och sagor. Allt finns med. Utom människorna som drabbas.

Madeleine Lewander är jägare och driver Jägarbloggen.