
I dagens offentlighet hyllas vissa sexuella uttryck som kärlek, medan andra leder till fördömanden och avsked. Thomas Idergard efterlyser tydligare definitioner – och en skillnad mellan moral och moralism.
KOLUMN Aristoteles menade att tänkandet börjar med distinktioner, det vill säga att försöka undvika missförstånd eller lösa problem genom att reda ut våra verkliga föreställningar bakom de ord vi använder. Först efter det kan man på rätt sätt dra slutsatser om och värdera omdömen och uttalanden.
Tyvärr gäller nog motsatsen i mycket av vår samtida offentlighet. Här kastas ord och uttryck runt för posering med egen förträfflighet eller fördömande av andras uselhet, och ofta samtidigt, utan ansats att först reda ut vad som avses.
De digitala mediernas obefintliga avstånd mellan impuls och utrop bara förstärker. Allt motverkar en upplysande argumentation kring olika ståndpunkter och val, och minskar vår gemensamma förmåga att välja goda idéer och avvisa dåliga.
Ett av våra mest förvirrande, helt odefinierade och därför ofta godtyckligt använda ord är ”kärlek”. Några nyhetshändelser de senaste veckorna har satt fingret på det.
Först har vi avskedandet av kommunchefen i Jokkmokks kommun, en tidigare S-riksdagsledamot, för att han visade sig ha både medverkat i och producerat porrfilm på sin fritid.
Jag har nu inget emot att våra politiska eliter och offentliga myndigheter ställer höga krav på medarbetares moral, och med uppförandekoder och regler vill markera att sexualitet inte ska uttryckas i det offentliga. För det är ju innebörden i att se porrfilmsproduktion som grund för avsked. Men just med hänvisning till hur samma politiska elit ser på ordet ”kärlek”, och själva gärna uppträder i pornografiskt präglade sammanhang, är det något som skaver.
De flesta politiker från höger till vänster går varje år i både Stockholm Pride och kommunala Pridetåg runt om i landet för att, som de själva brukar utropa, visa att ”all kärlek är fin kärlek” och stödja allas ”rätt till kärlek”. Allt tillsammans med lättklädda och rätt oklädda män och kvinnor i sexuella poser inramade av en direkt pornografisk estetik som inte lämnar något åt tanken.
I Pridefestivalprogrammen, vid sidan av demonstrationerna, medverkar porrstjärnor på seminarierna och det spelas schack med sexleksaker i pauserna. Det vill säga, sexualitetens uttryck är verkligen ingen privatsak.
Allt detta har säkert, för arrangörerna och aktivisterna, sina skäl och det är inte min poäng att diskutera det här. Jag bara refererar till vad som de facto syns. Just därför att jaganammar denna öppna attityd har jag svårt att se artskillnaden mellan Jokkmokks kommuns chefs fritidsverksamhet och de sammanhang som i stort sett alla hans politiska kollegor glatt och villigt dansar runt i och fotograferas i, och varför hans verksamhet leder till avsked men deras enbart till status. Är inte också hans ”kärlek fin kärlek”? Eller är pornografi i hans filmer inte kärlek medan pornografisk estetik, porrhyllningar och porrsimulering i Pridetåget är det? Som hjälp för vårt tänkande och vår förståelse skulle vi vara betjänta av lite distinktioner och definitioner.
I samma offentlighet som fördömande – i sak helt rimligt – berättar om att imamer i Sverige främjar polyamorösa relationer genom att erbjuda månggifte, rapporteras det neutralt om en växande opinion i samfundet Svenska kyrkan som vill välsigna polyamori, som bekräftelse av vad som kallas ”normbrytande kärlek”.
Men är det inte samma ”kärlek” som imamerna i fråga vill främja? Om inte skulle vi – där jag förstås inkluderar muslimskt troende i Sverige vilka redan gjort denna observation – behöva distinktioner.
Med definitionen av ”kärlek” som i andra sammanhang liktydigt med vad individen själv erfar, utan någon annan precisering, kan man också kritiskt betrakta drevet mot den nu avgångne Nvidia-vd:ns ”kärlek”. Låt vara att en av hans älskarinnor anklagas för att vara spion, men det är hans ”otrohetsaffärer”, utan precisering, som återkommande i nyhetsreferaten sägs vara grund för marknadens förlorade tillit och negativa kursreaktioner. Visst rör otrohet som sådan frågan om tillit. Och visst är det svårt att okritiskt tala om otrohet i termer av ”kärlek” enligt mångas intuitiva uppfattning, oavsett deras syn på moral i övrigt.
Men dissonansen är ändå där. Ett nyhetsinslag som proklamerade att otrohet alltid är fel och borde undvikas skulle med stor säkerhet enligt dagens utbredda men också ospecificerade toleransideologi betraktas som ”dömande”.
Det leder oss till en annan aspekt av de frånvarande distinktionerna, och med dem det frånvarande tänkandet. En aspekt som också går igen i flera här nämnda exempel. Nämligen att vi lever i en kultur som skyr moral men gärna moraliserar.
Att ha en moral betyder att ha en uppfattning om vad som objektivt är en god handling. Moraliska anspråk kan motiveras, och kritiseras, med argument i ett meningsutbyte vars syfte är att närma sig sanningen om vad det är att vara människa. Men att moralisera är att självrättfärdigande vältra sig i andras felsteg, utan att barmhärtigt anvisa eller erbjuda någon hjälp bort från det som inte är rätt.
Moraliseringens innersta avsikt är att framhålla att man själv är bättre – och i alla fall inte gör ”så där”, eller, oftare, i alla fall inte blir avslöjad. Moralisering syftar slutligen inte till att värna den gemensamma, mänskliga naturen utan om att främja egot, individen. Den som enligt den dominerande ideologin, ofta i alla fall, kan kräva att det som han eller hon känner som ”kärlek” också måste betraktas så av andra.
Thomas Idergard är katolsk präst.