Både Halldorf och Thatcher är fel ute

KOLUMN När kristna Tidningen Dagen för någon vecka sedan berättade att KD-ledaren Ebba Busch tatuerat en bibelvers på armen vände sig socialistiska Dagens ETC till KD:s teologiske nemesis, kyrkohistorikern och debattören Joel Halldorf, för en dom.

Buschs tatuering ”Mark 8:36” hänvisar till Jesus ord i Markusevangeliet ”Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv?”. Denna varning för att gudomliggöra världslig makt fann emellertid ingen nåd i ETC:s och Halldorfs domstol, vars utslag var att tatueringen, om den skulle ha någon betydelse, i stället borde ha refererat till Jesus liknelse om den barmhärtige samariten i Lukasevangeliet. Så tillfördes det viktiga offentliga samtalet om kristen tro och politik ännu en direkt, partipolitisk markering mot KD och Tidöregeringen rörande sociala frågor, främst asylregler.

En rätt begränsad diskurs

Jag har varken anledning eller vilja att försvara Busch, KD eller regeringen. De kan alla kritiseras för mycket, oavsett tro. Och migration kan och ska diskuteras också med kristen tro som drivkraft. Men kommentaren om Buschs tatuering bekräftade att diskussionen om relationen tro–politik i Sverige domineras av en rätt begränsande diskurs som kan sammanfattas som ”frikyrkliga-beklagar-än-en-gång-att-de-har-upptäckt-att-KD-inte-är-kristendomens-politiska-gren-och-de-som-inte-själva-nöter-kyrkbänken-varje-söndag-älskar-att-publicera-det”. Det är inte så mycket ett politiskt problem som ett problem för förståelsen hur tro och tänkande, om politik och allt annat, relaterar på ett grundläggande plan.

Vi kan till exempel notera att tatueringskritiken inte påpekade att Busch skulle ha tatuerat in Jesus ord som förbjuder skilsmässa, bekräftelsen i Ps 139 om att man blir till vid befruktningsögonblicket eller otaliga bibliska ord om sexualitet. Områden där man med rätt entydiga referenser som inte kräver tolkning kan invända en hel del mot både sittande regering och opposition. Men som då inte verkar stämma överens med de privata åsikterna hos aktörer i den dominerande diskursen.

Utan koppling till filosofin

Med en katolsk förståelse av sambandet mellan tro och politik ska tron, uttryckt i Bibeln, inspirera förnuftets omdömesförmåga för att rena avsikterna och beakta alla ingående intressen utifrån principen om det gemensamma goda. Två lika goda kristna kan då landa i skilda partipolitiska ståndpunkter också i frågor alla ser som viktiga. Denna syn ger en betydligt ”coolare”, om man så vill, hållning till policyfrågor i meningen större tolerans för en mångfald av kristet grundade positioner. Inte så att ”anything goes” men att ”rätt mycket” gör det, givet att politik, också utförd av kristna, är en ständig avvägning av värden för praktisk visdom.

Just liknelsen om den barmhärtige samariten ger en illustration av problemet att försöka härleda bestämd policy ur bibelverser i den protestantiska kontext som med början hos Martin Luther faktiskt har kapat banden till filosofiskt tänkande. Vi känner berättelsen: Jesus och en judisk laglärd är överens om att den mosaiska lagens främsta bud är det dubbla kärleksbudet, kärleken till Gud och nästan. På frågan vem nästan då är, berättar Jesus om mannen som överfalls och ligger allvarligt skadad vid vägen men ignoreras av två förbipasserande som inte bara tillhör mannens eget folk utan dess religiösa elit. Den tredje som kommer förbi är en samarit, det vill säga av ett folk som ansågs vara både religiösa avfällingar och fiender, och han, däremot, ger första hjälpen och betalar ett värdshus för mannens fortsatta omvårdnad. När Jesus frågar vem som var den sårade mannens nästa blir svaret förstås den minst ”sannolike” som tog hand om honom. Och Jesus uppmanar den laglärde att tänka och agera likadant.

Offras på partipolitikens altare

Den mest kända, protestantiska, politiska tolkningen av liknelsen gjordes från höger av Margaret Thatcher på 1980-talet som motivering av hennes regerings skattesänkningar och stimulanser av privat förmögenhetsbildning: samaritens barmhärtighet hade inte varit något utan hans egna, privata pengar, framhöll hon i ett omdiskuterat tal. Dagens svenska Busch-kritiker till vänster tycks, med samma angreppssätt, mena att liknelsen motiverar deras åsikter om asylbeslut och karensdagar och inte KD:s politik: samaritens barmhärtighet kan idag bara betyda fler uppehållstillstånd och sociala förmåner.

Varken högern eller vänstern behöver ha fel. Liknelsen ger absolut allmänmänskliga insikter som att människor behöver ha resurser att kunna uppoffra för att solidaritet ska gå från ord till handling, och att samhällsgemenskapen måste göra uppoffringar för hjälp till mindre lyckosamma, inklusive dem som inte tillhör den. Men längre än så går det faktiskt inte att dra teologin. Att hävda att den bara kan ge en, bestämd skattepolitik eller politik för flyktinghjälp är att offra den på partipolitikens altare.

Först och främst trons praktik

För det finns en djupare tolkning av liknelsen hos kyrkofäderna: att den precis som Jesus alla andra liknelser främst beskriver honom själv; den som kristen tro bekänner som den ”verkligt andre”, det vill säga Gud, som blir vår nästa, människa, för att aktivt söka upp oss som andligt sårade av synden, förse oss med sakramenten (första hjälpen) i sin kyrka (värdshuset), och så också ge ett exempel på vad var och en av oss behöver förändras till. Och som vi nu kan förändras till, till hjälp för vår nästa på alla möjliga sätt. Med det väsentliga tillägget att det som förändrar oss först och främst är trons praktik. Inte partipolitik.

Den som söker ”vinna hela världen”, och gör alltifrån egots begär till begränsande ideologier och tolkningsramar till alltings centrum, riskerar att ”betala med sitt liv” i meningen att inte omvandlas till den som Gud hade avsett, i gemenskap med Gud. På så sätt kan Buschs tatuerade bibelvers naturligt leda till en andlig reflektion som går till personens kärna, långt bortom partiprogram, och naturligt kommer till just den barmhärtige samariten. Men utan att ta omvägen via en splittrande, politiserad polemik. En omväg som, om än kortsiktigt uppmärksammad, bara leder rätt ner i diket.

Thomas Idergard Katolsk präst