Dödslängtan på grund av polarisering?

KOLUMN I den politiska stiltjen inför valrörelsens intensivskede skrev författaren Gun-Britt Sundström ett inlägg på DN Kultur efter att ha läst en valbroschyr från Socialdemokraterna som hon fått hem i brevlådan och uttryckte en total frustration: broschyren fick henne, vid genomläsning, att ”bara vilja dö”.

Som medmänniska hoppas jag att denna dödslängtan, om den är bokstavlig, kan gå över med kasseringen av broschyren. Man kan också se det positivt så, att om en politisk reklampamflett utlöser sådana reaktioner har man kanske varit besparad väldigt stora frustrationer.

Det kan självklart vara bra med passion också i politiken, i meningen att argument framförs med engagemang och intensitet. Så länge vi ändå rör oss med rationellt grundade argument om saken. Jag kan också förstå, och sympatisera med, Sundströms generella iakttagelse om partipolitikens fokus på plånboksfrågor, även om jag undrar om det verkligen är så mycket annorlunda nu än i exempelvis valrörelsen 1985 eller 1958? Ju mer alla partier och politiker, från yttersta vänster till yttersta höger, förenas i en samsyn i vad som kallas värdefrågor, utifrån en gemensam sekularistisk-liberal antropologi och moralfilosofi, desto mer återstår väl dessutom bara plånboken att bråka om?

När politiken blir tro

Vad som dröjer kvar efter att ha läst Sundströms text är ändå ordvalet. Om än inte avsiktligt kan det, ordagrant taget, till verkan ses som en spegel av vår tids dåliga polarisering som berörs och omnämns i alla sammanhang med jämna mellanrum. Det är en polarisering som inte handlar om hård, saklig argumentation om olika ståndpunkter, utan drivs av känslor som kommer ur att politiska uppfattningar tillåtits bli existentiella. Det vill säga: politiken har fått ta religionens plats.

Den dåliga polariseringen ger anklagelser om att någon ”hotar” demokratin, nationen, välfärden, friheten eller vad det nu må vara, bara med en annan politisk eller moralisk ståndpunkt. Den skiljer inte sak från person och vägrar utgå från att den andra kan vilja väl även om hans eller hennes lösningar kan kritiseras, med argument. Den dåliga polariseringen betecknar vidare reflexmässigt motargument utifrån en annan verklighetstolkning som ”hat”, vilket också, utöver att uttrycka en oförmögenhet till god argumentation, försvårar vår förmåga att förstå verkligt hat. Den på detta sätt gudomliggjorda politiken, adderad med valfeber, förstör till och med personliga relationer: Jag hör nu och då faktiskt att folk på allvar säger upp bekantskaper, slutar umgås och tala med varandra på grund av olika partisympatier.

Den dåliga polariseringen

Så blir det när politiska åsikter tillåts vara den enda eller avgörande existentiella grunden. Och det är verkligen ett problem för demokratin, som faktiskt förutsätter förmågan att argumentera om olika åsikter utan att ”vilja dö” av att någon tycker fel.

Jag har ett råd till den vars livsglädje, särskilt så här i valtider, riskerar att påverkas negativt av partipolitiska ståndpunkter, så som en bokstavlig tolkning av Sundströms ordval kunde indikera. Och jag ger det inte bara som präst och själasörjare utan som tidigare mycket politiskt engagerad i min ungdom på 1980- och 90-talen; också tyvärr på ett sådant sätt att jag tillät det påverka själva livsglädjen.

Ett större perspektiv

Rådet är faktiskt att skaffa en religion, eller för den som redan har det, att öka praktiseringsgraden för att via kroppens minne få in att politiken, trots att den handlar om sådant som är viktigt, ändå inte handlar om det viktigaste. Det kan vara bra för själen också på lång sikt. För det finns ett liv efter den 13 september och till sina mest avgörande förutsättningar kommer det, oavsett valresultat, att vara precis likadant som livet var den 3 december förra året eller kommer att vara den 12 september. Tro mig. Det sägs av en som varit med.

Thomas Idergard är katolsk präst.