Identitetspolitikens död – ett välkommet tecken

KOLUMN Har du tänkt på att man aldrig får höra att det nu är ”dags för en kvinna” när det snart är presidentval i Frankrike? Jag har i alla fall aldrig sett ett enda medieporträtt av Marine Le Pen som pionjären som krossar glastaket i en mycket mansdominerad miljö.

Likadant är det med ledaren för det nationalistiska partiet AfD i Tyskland, Alice Weidel, som öppet lever i en samkönad relation och som aldrig presenteras som någon som synliggör den undanskymda gruppen homosexuella kvinnor.

Precis som Trumps finansminister Scott Bessent, som också lever i en samkönad relation och heller aldrig beskrivs som ett hoppfullt tecken på det som kallas sexuellt likaberättigande.

De uteblivna hyllningarna i nämnda fall kan upplevas som märkliga när de ställs mot föreställningar som varit närmast obligatoriska i offentligheten under en tid. Kvinnlig könstillhörighet hos makthavare har speglats som framsteg i sig och som definierande för det goda ledarskapet hos exempelvis politiker som finländska Sanna Marin och nyzeeländska Jacinda Ardern.

På liknande sätt har homosexuell läggning beskrivits som en närmast hjälteegenskap för politiker som amerikanske Pete Buttigieg. Men att markörer av kön och läggning nu inte längre får samma uppmärksamhet som tidigare kan vara ett välkommet empiriskt belägg för att det vi känner som identitetspolitik faktiskt är död – eller i alla fall tydligt på väg bort.

När hyllningarna uteblir

Makthavare ska förstås bedömas efter idéer och handlingar. Och just det är min poäng. Man kan nu inte bortse från att Le Pens, Weidels eller Bessents identitet och synliga tillhörighet till grupper och kategorier som i sig inte har något med politik att göra inte passar ett bestämt politiskt narrativ.

Identitet och tillhörighet blir då inte lika viktiga utan får vika för politiskt mer relevanta skildringar och bedömningar. Frågan blir då om det verkligen är kön och läggning som har uppskattats hos dem som tidigare hyllats, eller om det är deras politiska åsikter.

Det finns oavsett det goda skäl att hoppas på att identitetspolitiken håller på att dö. Inte därför att människors erfarenhet av diskriminering skulle vara betydelselös utan därför att vi behöver en mer hållbar grund för vår förståelse av både enskilda personer och hela samhället.

Värdighet bortom grupptillhörighet

En sådan erbjuds av den klassiska filosofins socialetik, i dag kanske tydligast uttryckt i den katolska socialläran. En av dess grundprinciper är den mänskliga personens värdighet, det vill säga status som varelse, vilken i nästa steg grundlägger människans rättigheter. Den hänger inte på hennes kön, etnicitet, läggning eller någon annan grupptillhörighet, utan bara på att varje person har en potentialitet, om än inte alltid aktualiserad, till förnuft, fri vilja, ansvar och förmåga till kärlek.

Värdigheten beror heller aldrig på egna förmågor, egen utvecklingsnivå, handlingar, vad någon annan uppfattar som nytta eller egenidentifikation. Tillhörigheten till människosläktet räcker. Att reducera någon till en identitet är, trots goda avsikter, lika begränsande som att värdera någon utifrån nytta för någon annan, eftersom det kan utfalla med helt olika omdömen och resultat beroende på betraktare.

Det betyder inte att representativitet saknar betydelse. Olika erfarenheter berikar gemensamma uppgifter. Manligt och kvinnligt är de två grundläggande sätten att vara mänsklig person på, och de kompletterar varandra på många plan.

Vi kan förstås heller inte acceptera diskriminering eller orättvisa hinder med hänvisning till grupptillhörighet. Men det är skillnad mellan att undanröja sådana hinder och att göra grupptillhörighet till ett urvalskriterium. Att öppna dörrar för fler att bidra till det gemensamma goda på olika offentliga positioner är inte detsamma som att reservera platser bara för dem med en bestämd grupptillhörighet eller identifikation.

Systematisk och lagstadgad kvotering gör personer till verktyg för ett ändamål. Det bryter mot etikens mest centrala förbud om att aldrig betrakta eller behandla någon annan som ett instrument för andra syften än det goda för den personen.

Tanken på att en kvinna automatiskt företräder något som alla kvinnor tycker och tänker eller att en person med en viss bakgrund automatiskt ger en definierad och god politisk erfarenhet underskattar faktiskt varje persons unika meriter.

Solidaritet utan kollektiv identitet

I en av sina sista lärotexter, encyklikan ”Fratelli tutti” (italienska för ”alla bröder”) från 2020, beskrev förre påven Franciskus det universella, mänskliga broder- och systerskapet som något som överskrider kulturer och religioner och som inte betyder att olikheter suddas ut, men att de inte får bli orsak till att sortera människor i grupper med särskilda, kollektiva anspråk på erkännande och inflytande. Solidaritet, en annan av sociallärans principer, betyder att se sig själv i den andra, bara som den andra, som mänsklig person, inte att låsa fast människor i kollektiva identiteter.

Ett rättvist samhälle frågar därför inte vilken kategori en person identifierar sig själv som tillhörig till eller placeras i av andra. Det frågar vad han eller hon kan, tänker och vill bidra med. Detta är inte ett steg bort från jämlikheten utan ett sätt att främja den genom att ta personens värdighet på allvar.

Thomas Idergard är katolsk präst.