En civilisation som älskar död är på väg att dö

KOLUMN Det finns ett samhälle också efter valdagen. Men när bråken om karensavdrag och barnbidragshöjningar nu intensifieras, skyms sikten för större och mer långsiktiga utmaningar. Det betyder inte att de försvinner. De politiker som vi nu väljer utifrån deras åsikter om bensinpriser och arbetstider kan komma att behöva ta ställning i frågor som är långt mycket större.

Klimatet och freden är sådana utifrån kommande utmaningar som vi känner till och ofta påminns om. Men så finns de som vi mindre ofta, eller samfällt nästan aldrig, vill erkänna. Förmodligen för att de kommer inifrån och vars omnämnande varken ger likes eller röster, till och med direkt tvärtom. Ändå ställer de frågor om grundtillståndet i vår västerländska civilisation.

Döden som politisk fråga

Tidigare i sommar beslutade riksdagen med acklamation att skriva in något som kallas ”aborträtt” i svensk grundlag, efter inspiration från bland annat Frankrike. I ett efterskalv av eufori uttryckte V-ledaren Nooshi Dadgostar några veckor senare på plattformen X att hon ”älskar abort”; alltså inte bara stöder nuvarande lagstiftning utan fylls av kärlek till själva ingreppet och förorsakandet av ett mänskligt fosters död.

Utfärdandet av lagen blev en kultisk ritual för sociala medier, där guvernören poserade tillsammans med en stor grupp applåderande och skrattande feministiska aktivister.

Mycket kärlek också där, tydligen.

I andra änden av livet uppmärksammade medier över hela världen i våras spanska Noelia Castillo, 25 år, som efter ett liv fullt av svåra, psykiska trauman fick sin begäran om eutanasi godkänd. Hon hade däremot aldrig fått adekvat, psykiatrisk vård. Mot hennes formella samtycke spelade familjens vädjanden om omprövning ingen roll. Bästa vännen förvägrades ett besök på sjukhuset och Noelias organ visade sig redan vara bortlovade när läkarna gav giftinjektionen.

När vården börjar döda

Denna sommar blev ett fall med en svårt sjuk, kanadensisk kvinna i 80-årsåldern i provinsen Ontario offentligt på grund av en rättsläkarrapport. Kvinnan, som förblivit anonym och kallas ”Mrs. B”, hade genomgått en hjärtoperation som misslyckats och bad om palliativ vård i hemmet. Maken, som själv inte var frisk, upplevde samtidigt en växande omsorgsbörda. Han kontaktade sjukvården om att hustrun i stället skulle få dödshjälp, enligt det kanadensiska programmet ”MAiD”, Medical Assistance in Dying (som lika gärna kunnat förkortas ”MAD”). Och den utfördes enligt beställning med hjälp av en påskyndad bedömning, efter att en första bedömare faktiskt – som framgått i efterhand – varnat för möjlig, otillbörlig påverkan.

Allt det här kan ses som enskilda händelser helt utan sammanhang. Men de kan också ses som delar av ett mönster som pockar på gemensam reflektion.

När ett samhälle börjar se det aktiva förorsakandet av död som en ”behandling” i vården blir den centrala frågan om vad som egentligen definierar ett värdigt, mänskligt liv och vem som har makt att avsluta det.

Ändå finns om denna fråga inte någon politisk debatt. Och egentligen väcker den en än mer övergripande fråga: Vad händer med en civilisation när den förlorat förmågan att se det mänskliga livet som något i och av sig självt gott och i stället rycker på axlarna åt, eller aktivt förordar och till och med hyllar, att människoliv bedöms utifrån nytta, önskvärdhet och användbarhet för andra?

Ett moraliskt grundkapital

En civilisation som tror på framtiden välkomnar barn som gåva. En civilisation som ser livet som något gott, även när det är svårt, vårdar sina gamla, sjuka och svaga, vilka de än råkar vara. Men en civilisation som medvetet och systematiskt främjar död för det ofödda barnet, den svårt sjuke, den gamle och den funktionshindrade har förbrukat det moraliska grundkapital som gjorde den möjlig.

För vår västerländska civilisation började faktiskt spira när kristendomen bröt det hedniska samhällets logik och förkunnade att den sjuke, barnet, den döende och trälen hade samma värdighet som den starke och mäktige. När dessa insikter inte bara glöms utan aktivt motarbetas kan det inte ses som annat än ett tecken på att civilisationen håller på att vissna. Oavsett bensinpris och antal karensdagar nästa år.

Thomas Idergard är katolsk präst.