Svantessons obegripliga ursäkt om aborter

KOLUMN I en SVT-dokumentär häromveckan kommenterade finansminister Elisabeth Svantesson (M) sin bakgrund i abortkritiska ”Ja till livet” för 30 år sedan. Redan när hon blev statsråd för första gången 2013 uttalade hon den för svenska politiker bindande trosbekännelsen att hon ”står bakom gällande svensk abortlagstiftning”, vilket de facto betyder att avsvära sig något av en politikers raison d’être som ju rimligen är att verka för förändringar i lagstiftning. Ungefär som om hon skulle ha intygat att hon ”står bakom gällande svensk skattelagstiftning”.

Abortkritiker vinner inga val

Självklart vinner ingen val i Sverige idag genom att vara abortkritiker. Men en alternativ formulering kunde vara: ”Jag inser att mitt parti har en annan syn och att en riksdagsmajoritet står bakom gällande lagstiftning; frågan är inte uppe för diskussion, oavsett min syn”. Ja, givet att man då inte har ändrat sig. För det kan man förstås också göra, även som politiker.

Och i den aktuella SVT-dokumentären understryker finansministern att hon just har ändrat sig om aborter. Oklart dock till vad. Att lagen absolut inte får ändras har hon ju sagt för 13 år sedan. Men ska möjligheten till abort nu utvidgas? Är aborter något gott i sig? Varken det eller orsakerna till varför hon ändrat sig framgår, annat än rätt allmänna formuleringar. Som ung säger hon sig ha haft ett ”trångt sätt att se på världen” och på ”rätt och fel i svartvitt”. Den som idag skulle stå kvar i hennes tidigare syn uppmanas behålla det ”för sig själv”.

Värderande av motargument

Om man, oaktat fråga, ser en ändrad ståndpunkt som resultat av ett intagande och värderande av motargument som befinns starkare än de egna argumenten, blir dylika formuleringar otillfredsställande. Och de skulle faktiskt kunna användas 30 år framåt i tiden när finansministern ser tillbaka på sin nuvarande uppfattning om exempelvis skatter eller karensavdrag: ”trångt sätt”, förenklat i två kategorier, ”svartvitt”; hon borde ha behållit sin sympati för låga skatter ”för sig själv”. Skulle de som tror på hennes uppfattningar om skatter idag förstå en sådan positionsförflyttning? Skulle de som har en från henne nu skild syn på dessa frågor då förstå hur deras argument har fått effekt? Knappast.

Ovanpå det säger finansministern att hennes dåvarande syn kan ha ”sårat”. Det fullbordar Canossavandringen till den rådande, offentliga, närmast religiöst uttryckta, abortdiskursen. Det går inte att backa om och köra över sitt gamla jag mer än så.

På retorikens nivå

Jag vet förstås inte om finansministern har sårat någon i en personlig rådgivningssituation. Så kan det vara och jag respekterar verkligen om den erfarenheten skulle vara levande i minnet. Men när sårandet bekänns i samma andetag som det trångsynta och svartvita finns det goda skäl att anta att vi fortfarande befinner oss på retorikens nivå. Då infinner sig den större frågan, för att förstå både personen och vår samtid, vad det är med just aborter som inte kräver en förklaring av hur och varför motstånd går över i helhjärtat stöd.

Har det ”sårande” i ett abortmotstånd att göra med att aborter är något ”personligt”? Ja, kanske. Även om frågan objektivt sett rör en mänsklig rättighet, den mest grundläggande dessutom, det vill säga rätten till liv, kan vi ändå för exemplets skull, jämföra med andra uppfattningar, eftersom det vi nu talar om, åsikter om alltifrån aborter till skatter rör dessa företeelser som fenomen (inte ”min abort”, ”min skatt”) på det offentliga samtalets arena. Med logiken att just åsikter om aborter skulle vara något ”personligt” blir det också rätt ”personligt” att exempelvis sympatisera med Moderaterna eller köra bensinbil mitt i den gröna omställningen. Och då skulle det på motsvarande sätt vara ”sårande” om någon står i tv och säger att Moderaterna har dålig politik eller att bensinbilar bidrar till klimatkrisen, i likhet med hur finansministern för 30 år sedan talade negativt om abort som företeelse? Ett sådant resonemang är tveksamt, i alla fall om man håller det som rimligt att något sårande förutsätter ett personligt omdöme: ”du är förtappad om du…”.

Bara på fluffordsnivå

Kan det vara så att finansministern i abortfrågan har anammat vad man ”ska” tycka, men ändå bara på fluffordsnivå? Och att det därför inte finns något resonemang som exempelvis ”jag ser inte längre ett ofött barn som en mänsklig person på grund av…”, eller något liknande som skulle visa på en saklig omvändelse? Det väcker då frågan om vem som slutligen såras. Finansministern själv? Sanningen?

Thomas Idergard är katolsk präst