Kan högern locka muslimska väljare?

KOLUMN I valrörelsens sista partiledardebatt påstod Jimmie Åkesson (SD) att muslimska väljare skulle kunna avgöra valet till högerns nackdel. De första eftervalsanalyserna visar att särskilt Vänsterpartiet gick fram i flera invandrartäta områden där det också finns en högre andel muslimer.

Ett faktum som fick vänsterdebattören Tobias Hübinette att göra en mer drastisk förutsägelse än Åkessons: Med rådande demografi gällande ursprung och religion kommer högern aldrig mer att kunna vinna något val i Sverige.

Det är i verkligheten inte så enkelt att ett icke-svenskt ursprung eller muslimsk tro automatiskt gör att människor röstar vänster.

I de områden där S och V kampanjade på arabiska finns också katolskt och ortodoxt kristna invandrare. Vad vi däremot vet är att socioekonomiska faktorer som lägre inkomst och svagare etablering på arbetsmarknaden, vilka tydligt präglar dessa områden, ger en större sannolikhet att rösta vänster, oaktat etnicitet och religion.

Muslimer är heller inte någon politiskt enhetlig grupp, lika lite som kristna. Vi har ännu inte fakta för att bedöma påverkan av påstådd otydlighet om islamism och antisemitism, men vi ska komma ihåg att det även bland icke-muslimska invandrare med bakgrund i Mellanöstern finns en negativ inställning till Israel, vilket förstås inte måste vara detsamma som antisemitism.

Värderingar saknar plats

I svensk politik finns ett märkligt tomrum, trots flera års tal om en så kallad GAL-TAN-konflikt. Den svenska politiska värdeskalan är och förblir i hög grad definierad av materiella frågor och ekonomi: skatter, offentliga sektorns storlek, graden av statliga regleringar och välfärdens produktion. Klimat- och migrationspolitik har sedan lagts till så att ståndpunkter där ofta går hand i hand med ståndpunkter om skatter.

Men politikens andra skala, som är mer synlig i andra länder, till exempel på kontinenten, handlar om samhället mellan stat och individ och frågor om moral och kultur som inte enbart har politiska lösningar. Här återfinns synen på familj, äktenskap och barn – inte kopplat till bidrag eller avdrag, som är den materiella dimensionen, utan till frågan om vad lagstiftningen ska normera och inte.

På denna andra politiska skala är religiös tro en viktig drivkraft för mer traditionellt orienterade ståndpunkter. Och där har kristna och muslimer en hel del gemensamt.

Svensk borgerlighet och höger är numera nästan mer livsstilsliberal än vänstern. Den har lämnat den klassiskt liberala hållningen om att politiker ska avstå från uppfattningar om allt och den klassiskt konservativa om att sexualmoralen rör privatlivet, till förmån för ett aktivt omfamnande av en individualistisk och relativistisk moralfilosofi.

Därav den djupa värdegemenskapen mellan svensk höger och vänster i form av både ett uttalat politiskt stöd för exempelvis aborter och Pridekultur och ett krav på att alla aktivt måste stödja detta för att vara ”moderna” och ”öppna”. Alltmedan de bråkar om en karensdag, 200 eller 400 kvotflyktingar eller bankskatt.

En annan politisk skala

Detta är ingen självklar fördel för en höger som vill nå väljare med en mer religiöst grundad, traditionell hållning till livets början, äktenskap, konfessionella skolor och så vidare. Saknas ett politiskt alternativ på denna skala blir den materiella skalan helt avgörande.

När väljare med starkare religiös identitet, kristna och muslimer från främst Mellanöstern och Afrika, samtidigt är mindre resursstarka socioekonomiskt, röstar fler efter den enda värdeskala som partierna grupperar sig runt, det vill säga den materiella. Och därmed alltså vänster.

Men detta är ingen naturlag. Partierna kan påverka det. I USA sympatiserar muslimska väljare i större utsträckning med republikanerna än demokraterna när det gäller sociala och moraliska attityder.

Ett aktuellt svenskt exempel kan vara kommunalvalet i Botkyrka i söndags, där det nystartade Kristna familjepartiet med en traditionell familjepolitisk agenda – startat av en avhoppad KD som kritiserat sitt partis deltagande i Pridefestivalen – tog sig in i fullmäktige och blev större än KD. Ortodoxt och katolskt kristna med invandrarbakgrund har säkert, med tanke på partinamnet, utgjort merparten av väljarna.

Men kan vi vara helt säkra på att kollapsen för det muslimskt präglade partiet Nyans i just Botkyrka enbart har berott på V-framgångar? Kan vi utesluta att ett politiskt budskap och program för en mer traditionell moralsyn faktiskt kan attrahera väljare av olika religion? Absolut inte.

Gemensamma moraliska frågor

Om kristna värden i politiken främst tillåts bli en etnokulturell markör för ”svenska värderingar”, vilka dessutom, sett just till etiska frågor, inte bara är ickekristna utan direkt antikristna, blir de med stor sannolikhet oattraktiva för människor av annan trosuppfattning. Men om kristna värden i politiken skulle handla om den traditionella kärnfamiljen som samhällets grundgemenskap, att barn behöver både en mamma och en pappa, att människans kön inte är självdefinierat, att abort betyder att livet för en mänsklig person, om än liten, avslutas och att lagen måste skydda människans värdighet även när hon inte kan ”välja själv” eller vara ”nyttig” för någon annan – ja, då skulle budskapet kunna attrahera också icke-kristna. Utan att behöva göra en muslim till kristen eller en person med sämre socioekonomiska förutsättningar till marknadsliberal. Men det skulle innebära ett politiskt alternativ från en annan utgångspunkt, längs en annan skala, som kunde överskrida såväl etnicitet och religion som ekonomi.

Nu är framtiden för svensk höger inte min omsorg eller uppgift. Däremot skulle det gemensamma goda vinna på en mer mångdimensionell politisk diskurs. Jag brukar påpeka för vänstern att stöd för en större inkomst-omfördelning inte med nödvändighet logiskt hänger samman med stöd för tanken på tre, fem eller 18 kön. Och därför kan jag i fråga om muslimska väljarpreferenser tipsa högern om ett mer konstruktivt angreppssätt – bättre för det egna humöret och mer långsiktigt gynnsamt för samhället:

Utveckla eller avknoppa ett politiskt alternativ som inte gör aborter och könsbyten till de viktigaste sociala kraven, utan kanske precis det rakt motsatta. Grundat i en övertygelse om människan som moralisk varelse som är universell, om än just här inspirerad av kristna värden, och därför kan vinna stöd från väljare som inte alls är kristna.

Thomas Idergard är katolsk präst.