KOLUMN I söndags inleddes den judiska högtiden Chanukka. I söndags dödades återigen civila, försvarslösa judar i alla åldrar – av jihadister som tillåtits leva bland oss som de föraktar – på en strand i Australien enkom för att de var judar. I söndags var jag bjuden på Chanukka hos goda vänner. När nyheten från Sydney nådde mig skrev jag till värden och frågade om tillställningen skulle ställas in. Svaret kom sekunden efter: ”Nej! En vanlig dag dessvärre …”
En vanlig dag i en ovanlig värld där pogromerna fortplantar sig i den stora massans tystnad. En vanlig dag som ackompanjeras av de politiska reaktionerna, internationellt och här hemma, i form av ett pärlband av pliktskyldiga fördömanden, liksom uttryck för ”chock” och förtvivlan. Tondöva formuleringar om att än det ena, än det andra, inte har någon plats på våra gator och torg – trots att alla ser att det visst, bevisligen, inte bara riskfritt förekommer utan faktiskt tar över våra gator.
Tvinga till underkastelse
Det är som om vi inte längre tar oss själva eller våra samhällen på allvar – så varför skulle de som föraktar oss, som vill tvinga oss till underkastelse, göra det? Varför skulle de sluta trakassera judar när trakasserierna inte får några konsekvenser; när demonstrationer inte upplöses trots antisemitiska slagord och terrorvurm, när ingen grips och döms för hets mot folkgrupp, när ingen utvisas, när Polisen tvärtom i drygt två års tid beviljat och skyddat demonstrationer i stadskärnorna på bekostnad av vanliga människors frihet och trygghet?
Ingen tror längre att pogromen i Sydney är den sista. Den är, i skrivande stund, enkom den senaste eftersom alla vet att det omöjligt skulle kunna förhålla sig annorlunda så länge inget i grunden radikalt förändras. Vid sidan av de mänskliga förlusterna är detta kanske den allra mest omskakande insikten; den naggande känslan av att vi står inför en kollektiv förlust av tron på att det finns en annan morgondag, att vi kan skydda våra demokratier, mot islamistiska krafter, som skamlöst missbrukar demokratiska rättigheter för att kortsluta våra samhällen inifrån.
Vi har varnat för vad som väntar i undfallenhetens skugga. Vi har påtalat det raka sambandet mellan demoniseringen av staten Israel, det verbala hatet mot judar och det dödliga våld som det föder
Personligen känner jag ett djupt raseri vid sidan av sorgen. I drygt två års tid har jag och ett fåtal andra politiker, journalister och akademiker – som varit mer intresserade av samhällsutvecklingen än av våra karriärer, vår egen trygghet och sinnesro – tagit debatten. Vi har varnat för vad som väntar i undfallenhetens skugga. Vi har påtalat det raka sambandet mellan demoniseringen av staten Israel, det verbala hatet mot judar och det dödliga våld som det föder. Vi har tagit avstånd från bojkotter och blodslögner om medveten svält och folkmord. I gengäld har vi mötts av en tsunami av hat och hot som syftat till att försöka skrämma oss till tystnad i hopp om att man därigenom ska statuera exempel så att fler, av ren självbevarelsedrift, ska välja passivitetens och feghetens irrvägar.
Samma fiende, samma mål
Mitt raseri är lika starkt nu som när den islamistiska terrorn drabbade New York, Stockholm, Bryssel, London och Paris. För det är samma hot vi står inför nu som då. Det är samma fiende med samma mål. Vi borde ha förstått och förändrats. De politiker som efter varje attack, efter varje avvärjt hot, hoppas på mirakel är en del av problemet. De medier som medvetet förmedlat Hamas talepunkter är en del av problemet. De läkare, artister, författare, kändisar och andra lättlurade posörer som bidragit till att normalisera judehatet är en del av problemet.
Det som krävs är politiker som är redo att fatta tuffa beslut som markerar att gränsen är nådd. Som säkerställer att lagar följs och att ansvariga myndigheter agerar, för annars … Politiker som inte drivs av sitt bekräftelsebehov och virtuella applåder, som står för något också när det kostar. Vi behöver förklara krig mot antisemitismen och mot den jihadism som hotar judiskt liv och den västerländska civilisationen. Det är ytterst vad som står på spel för decennier framöver.
Alice Teodorescu Måwe
Alice Teodorescu Måwe är opinionsbildare och EU-parlamentariker
