Frankrikes våldsamheter varnar Europa

KOLUMN Att säga att de beter sig som djur – ligisterna som vandaliserar, plundrar, misshandlar och sätter franska städer i brand – vore att förolämpa djuren.

Det som pågår i Frankrike, som är en föraning om vad som riskerar att drabba hela Västeuropa under kommande decennium, blottlägger ett fundamentalt politiskt och kulturellt misslyckande: årtionden av aningslöshet, konflikträdsla och en närmast patologisk ovilja att tala klarspråk om de problem som växer när parallella samhällen tillåts etablera sig inom den västerländska demokratins gränser.

Den utveckling som Michel Houellebecq med närmast kuslig precision har gestaltat i sitt författarskap är inte längre en dystopisk framtidsvision. Den sprider sitt gift mitt framför våra ögon.

När Paris förorter brann under tidigt 2000-tal var det många i Sverige som hävdade att liknande scener aldrig skulle kunna utspela sig här. De hade fel den gången och de kommer att få fel igen.

Ty Frankrike, liksom Sverige och vartenda västeuropeiskt land som öppnade gränserna för stor migration från Mena-länderna utan att ha en plan för hur anpassningen av de nya medborgarna skulle gå till i praktiken, dras med strukturella, närmast systemhotande problem.

Det handlar inte längre om första generationens invandrare, som lever i självvalt eller påtvingat socialt eller ekonomiskt utanförskap, utan om andra och tredje generationens invandrare, som tackar för gästfriheten, kravlösheten och välfärden genom att sätta länderna som öppnade sin famn för deras familjer i brand.

Det som i Sverige skildras som ”elevprotester” är regelrätt ligism. Men det är inte biblioteken som stormas i jakten på Camus och Sartre, utan lyxiga sko- och väskaffärer. Det är knappast en filosofisk revolt mot orättvisor som manifesteras när människor misshandlas och egendom förstörs. Det är laglöshet.

När laglösheten tar över

Under helgen har apokalyptiska scener spritt sig över Frankrike. På lördagskvällen uppgav landets inrikesminister att 550 000 personer deltagit i demonstrationer under dagen, varav 110 000 enbart i Paris. I Limoges totalförstördes det historiska stadshuset från år 1883.

På sociala medier delas klipp på massiva folkmobbar som tänder eld på bilar, misshandlar förbipasserande, kastar sten på polis, vandaliserar och plundrar butiker, klottrar på statyerna som symboliserar det upplysta Frankrike, viftar med Hamas- och Palestinaflaggor och sjunger om att halshugga president Macron. Efteråt väljer några att be till Allah på gatan intill de butiker de nyss förstört. Det är inte så lite magstarkt; anspråk på respekt för den egna övertygelsen kombineras med en demonstrativ respektlöshet inför andras rättigheter.

I en filmsekvens från Nice ser man hur maskerade ligister, skrattande euforiskt, sparkar en person som kommit ut från en butik så kraftigt i ryggen att vederbörande handlöst faller till marken. Skratten, nonchalansen, den kollektiva euforin inför överträdelsen, som om själva normbrottet vore en triumf, är hårresande.

I ett annat klipp står en kvinna utanför en butiksdörr och ber, påtagligt skräckslagen, de maskerade männen att sluta plundra och bruka våld – desperationen i hennes blick när de föser henne åt sidan och fortsätter som inget hade hänt är smärtsam. Den korta sekvensen fångar i all sin enkelhet ett samhälle där den som försöker upprätthålla ordningen har förlorat all auktoritet inför den som bestämt sig för att krossa den – för att den kan.

Våldets obehagliga likheter

Bland de mobiliserande krafterna återfinns, som alltid, extremvänstern som numera lierat sig med allehanda muslimska organisationer och Palestinaaktivister som förenas i sitt hat mot Europa, västerländska värderingar sprungna ur upplysningsidealen och nymornad antisemitism. För dessa individer, som saknar grundläggande respekt för samhällets institutioner, ligger våldet och vandalismen alltid nära till hands.

När jag ser filmklippen tänker jag på euforin som Hamasterroristerna uppvisade när de våldtog och mördade civila i Israel den 7 oktober. Handlingarna i Frankrike och i Israel kan naturligtvis på intet vis jämställas. Men det finns en obehaglig likhet i det triumferande föraktet för offren och i föreställningen att den egna gruppens övertygelse ger rätt att förnedra, dominera och kuva andra. Ett samhälle bör ta sådana uttryck på allvar långt innan de blir ännu grövre.

Ett politiskt misslyckande

Att det kunnat gå så här långt beror på att extremismen tillåtits gro utan att mötas av kännbara konsekvenser. Intolerans har mötts med tolerans, oro och varningar har avfärdats som rasism. Problem har förnekats för att de varit politiskt obekväma. Krav på anpassning har misstänkliggjorts, medan förväntningarna på individens ansvar gentemot samhället har försvagats. Den som pekat på riskerna har alltför ofta fått försvara sin rätt att ställa frågan, i stället för att få svar på den.

Nå, vad tror ni konsekvensen blir nu av den socialistiska och delvis liberala oviljan att adressera de potentiella problemen när de befann sig i sin linda – eller än bättre aldrig ha gett dem utrymme?

Givetvis är ligisterna Marine Le Pens bästa valarbetare, liksom AfD och motsvarande europeiska rörelsers. De behöver inte fabricera bilder eller överdriva verkligheten i kommande valrörelser. Det räcker att visa vad som faktiskt händer på Frankrikes gator.

Förlorarna är, som alltid, alla skötsamma fransmän som vill leva i fred och frihet oavsett när de satte sin fot på fransk mark.

Europas avgörande vägval

Europa står inför ett vägval. Antingen återupprättar vi principen att frihet förutsätter ansvar, att rättigheter förutsätter skyldigheter och att ingen står över lagen. Eller så fortsätter vi att betrakta varje varning som ett uttryck för intolerans, tills intoleransen själv har flyttat fram sina positioner.

En demokrati kan överleva att utmanas. Men den kan inte i längden överleva att vägra försvara sig. Europas uppgift är inte att överge sina ideal av rädsla för importerade demokratihatare, utan att återupprätta dem.

Nu krävs något som länge har saknats: politiskt mod att se verkligheten som den är och agera i proportion till allvaret – helst innan inbördeskrigen står för dörren.

Alice Teodorescu Måwe är opinionsbildare och EU-parlamentariker (KD).