Därför bör vi införa privat flyktingpolitik

KOLUMN Den offentliga debatten om migration handlar uteslutande om vilken politik staten ska föra i fråga om asyl och uppehållstillstånd. I polariseringen mellan olika alternativ går emellertid en helt annan dimension förlorad: möjligheten, och skyldigheten, för var och en att föra en privat flyktingpolitik som kan vara obegränsat generös, oaktat villkoren för att komma innanför landets gränser.

Vi vet nämligen att det bara är en liten, till och med en mycket liten, andel av världens flyktingar som kommer till Europa och ställs inför våra staters politik för asyl och uppehållstillstånd. Nära sju av tio som tvingas lämna sina hemländer på grund av krig, förföljelse eller annan nöd befinner sig enligt FN:s flyktingorgan UNHCR i ett land som gränsar till hemlandet, det vill säga i det absoluta närområdet. Därifrån har väldigt få möjlighet att ta sig. Och där är ofta nöden, sett till akuta och konkreta behov, som störst, och därmed också behoven av solidaritet och generositet från oss som har resurser.

Behov i absoluta närområdet

De regioner i vår värld där läget i skrivande stund är mest pressande för människor som tvingats på flykt är Libanon, med väldigt många fördrivna på kort tid, Sudan och Sahel-regionen samt delar av östra Afrika. Gemensamma nämnare för nöden i dessa områden rör tillgången till akut sjukvård, inklusive mediciner, rent vatten och mat. I Bangladesh finns världens nu största flyktingläger med nära en miljon av det förföljda rohingya-folket från Myanmar, där ekonomiska resurser behövs för en rad insatser, inte minst för barnnutrition, sanitet och brandskydd på en tättbefolkad yta. Och i de allra flesta flyktingläger runt om i världen behövs resurser för att ordna skolgång för barn och unga, något som långsiktigt kan minska fattigdomen i dessa regioner och kortsiktigt motverka exploatering.

Den samlade erfarenheten från biståndsorganisationer visar att hur hjälp ges är minst lika viktigt som hur mycket som ges. Direkt ekonomiskt stöd till flyktingfamiljer, förmedlat via etablerade hjälporganisationer genom så kallade cash transfer-program, får ofta den bästa effekten på levnadsvillkoren, när akuta kriser för medicin och mat är avvärjda. Det ger också mer valuta för varje insatt biståndskrona att istället för villkorade donationer (”detta ska gå till filtar”) ge obundna gåvor, där användningen beslutas på plats.

Mer valuta för biståndskronan

Religiösa biståndsorganisationer har ofta den största lokala behovskännedomen och det största förtroendet hos både flyktingar och parter i konflikter. Här intar katolska Caritas en särställning genom den globala kyrkans församlingsorganisation som täcker stora delar av världen. Lokal förankring och förtroende är två viktiga faktorer för innovation, som exempelvis Jesuit Worldwide Learning som erbjuder högre utbildning genom en kombination av fysisk och digital undervisning för akademiska examina, yrkescertifikat och engelska, i flyktingläger runt om i världen. UNHCR med bland annat en snabb insatskapacitet vid uppblossande kriser och erfarenhet av arbete med internflyktingar och statslösa, några av de mest utsatta flyktinggrupperna, är ofta underfinansierat och tar därför emot enskilda bidrag. För donationer till gåvomottagare som är godkända av Skatteverket gäller också i Sverige numera skattereduktion.

Så oavsett den svenska statens asylpolitik, där alternativen för oss lätt kan framstå som så väsensskilda, inte minst på grund av retoriken, kommer ett mycket litet fåtal av världens alla flyktingar att få asyl, och hjälp på det sättet, i Sverige. Men hjälpbehoven förblir lika stora. Och därmed också behoven av en generös, ja förmodligen generösare, privat flyktingpolitik hos var och en. För på detta område går det verkligen att konkret och direkt tända ett ljus istället för att förbanna det mörker som utgörs av krig och katastrofer. Den som verkligen vill göra en skillnad kan också göra det genom att låta den egna plånboken öppnas ihop med hjärtat.

Thomas Idergard Katolsk präst