KOLUMN Runt jul och nyår var det än en gång dags för kontrovers om kristendomens politiska aspekter. I Dagens Nyheter bråkade höger och vänster om kristen solidaritet, två Europaparlamentariker stred om Jesusbarnet ytterst var flykting eller jude och en pingstpastor understödd av kyrkohistorikern och skribenten Joel Halldorf initierade en kampanj mot Tidöpartiernas och särskilt Kristdemokraternas migrationspolitik som okristlig. Beskan blev inte mindre då KD:s Hans Eklind, själv prästvigd, och Svenska kyrkans biskop Andreas Holmberg duellerade frågan i Aktuellt (2 februari, 2026).
Moral är en förnuftsegenskap
Offentlig diskussion om olika sätt att omsätta tro i handling är en välkommen kontrast mot tidigare års ”juldebatter” om manliga lucior och det exkluderande i att önska ”god jul”. Samtidigt är det viktigt att påminna om att kristen tro först och främst inte handlar om moral. Och med ”moral” menas gärningar med syfte att uppnå det goda i någon form, såväl privat som politiskt.
Självfallet har den kristna tron konsekvenser för moralen. Den utsträckning i vilken religiöst härledda principer uppfattas som absoluta eller inte avgör om tron binder eller bara upplyser den troendes samvete. Emellertid är vår moraliska förmåga en renodlad förnuftsegenskap, som på olika sätt påverkas av religiös tro men som inte behöver den. Det finns som bekant icketroende människor som är moraliska och religiösa som är motsatsen.
Föreställningen att kristen tro framförallt skulle vara ett moraliskt system är ett misstag från upplysningstidens extrema metafysiska utfall. På detta misstag bygger både amerikansk, kristen höger (”Jesus vill ha en republikansk president och låga skatter”) och svensk, kristen vänster (”Jesus vill ha Miljöpartiets migrationspolitik och höga skatter”).
Utan dessa sanningsanspråk blir allt övrigt inklusive moralisk godhet som konsekvens, fullständigt meningslöst att uppmärksamma, tänka på och vara oense om.
I stället är kristen tro primärt en relation av vertikal tillit – till Gud – och horisontell gemenskap – med andra troende – baserad på några definitiva och distinkta sanningsanspråk, det vill säga utsagor om verkligheten. De två främsta lyder:
· att Jesus från Nasaret var en person i tid och rum men i vilken Gud, själva varat, upphovet till tiden och rummet, var lika närvarande som hans mänskliga natur, mirakulöst koncipierad och mirakulöst född av en jungfru, allt oförenligt med vad vi begriper som naturlagar; och
· att denne person lika mirakulöst uppstod från döden, tre dagar efter en publik och definitiv avrättning, som bekräftelse på sin gudomliga natur och för att säga oss något om kärleken, lidandet och döden, även det i strid mot vad vi förstår som möjligt.
Utan dessa sanningsanspråk blir allt övrigt inklusive moralisk godhet som konsekvens, fullständigt meningslöst att uppmärksamma, tänka på och vara oense om. Kristen tro är därför först och främst ingen beskrivning av ”värderingar”, ingen gemenskap utbytbar mot den med kompisar eller i fotbollsklubben och ingen enkel härledningsprincip för partipolitiska ståndpunkter.
Tron förutsätter inte en viss slutsats
Men när jag som mitt livs centrala värde internaliserar trons sanningsanspråk så att de blir en relation till en levande person, och låter den näras av bön och gudstjänst och uttryckas i samtliga mina handlingar och gemenskaper, då får det konsekvenser för allt: det sociala, kulturella, politiska, sexuella och så vidare. Konsekvenser som på vissa punkter är absoluta, men på de flesta punkter upplyser mitt praktiska förnuft och sammanvägs med annat till åsikter om exempelvis skatter, migration och karensdagar. Således kan två jämbördigt goda troende komma till skiftande slutsatser.
Högersinnade personer som reagerar mot vänsterbudskap i predikningar ska därför veta att alternativet inte är predikningar med motsatt politisk färg. Men inte heller abstraktioner. Och vänstersinnade personer som vid bibelläsning inspireras av Guds påbud om solidaritet med utsatta ska också läsa de avsnitt som talar om vad Gud vill med sexualitet och äktenskap. Innan man blir höger eller vänster – vilket i jämförelse med det grundläggande är helt relativa och utbytbara positioner – finns kallelsen att bli kristen.
Thomas Idergard
Thomas Idergard är katolsk präst
