KOLUMN En effekt av kommunikationssamhället verkar vara ett fokus på ”tonlägen”. Ett tonläge betyder bokstavligt något fysiskt: om frekvensen på en röst som talar är hög eller låg, och om den är densamma eller varierar för att understryka ord.
Idag används ”tonläge” nästan uteslutande i överförd mening och refererar till den framskymtande avsikt och attityd hos avsändaren av ett budskap. Förmodligen kommer det från marknadsföringstermen ”tonalitet” (engelska ”tone of voice”) som beskriver att sättet att formulera ett budskap påverkar hur avsändaren, ofta ett varumärke, uppfattas av målgruppen.
Visst har formen för budskapet betydelse för mottagandet. Men är det för det första verkligen så lätt att särskilja tonaliteten från innehållet? Är till exempel inte Apple-reklamens stilmässigt rena minimalism och självsäkerhet faktiskt själva budskapet att produkterna ska vara enkla att använda?
Budskap som väckte upprördhet
För det andra kan vi gå till politiken och fråga vad som slutligen har betydelse för vad vi uppfattar. USA:s president Donald Trump sägs ofta ha ett ”högt”, det vill säga ”dåligt”, tonläge. Men är det verkligen inte budskapen vi reagerar på? Ta hans tal inför World Economic Forum i Davos i januari om att han och USA ville ha, ja, behövde, Grönland. Det framfördes, som så ofta med honom, i ett rätt monotont och lågt, fysiskt tonläge. Men var det inte vad han sade rent innehållsmässigt, i detta tekniskt malande tal, som väckte upprördhet? Ett lika monotont tonläge hade utrikesministern Marco Rubio i München någon månad senare. Men det var ju innehållet som uppfattades annorlunda och därför skapade lättnad i Europa.
Svenska mediekommentarer om partiledardebatter handlar mycket om tonlägen.
Partier som förlorar val brukar hävda att de inte ”fick ut sina frågor” till väljarna. Den egna tonaliteten eller debattens fokus, eller en kombination, ska ha dolt de politiska förslagens briljans. Men kan det inte vara precis tvärtom så att väljarna faktiskt har uppfattat politikens innehåll, partiets program, i all reklam och alla utfrågningar, och bara inte gillat det?
Essensen är just konflikt
Svenska mediekommentarer om partiledardebatter handlar mycket om tonlägen. När det är ”högt”, som nu ett valår, har partiledarna mycket konflikter. Men är inte den politiska debattens själva essens just konflikt mellan olika värderingar, åsikter och förslag, så att ett ”behagligt” tonläge snarare skulle antyda att det inte finns så stora skillnader eller att partiledarna själva inte ser de skillnader som finns som väsentliga?
Skulle inte det ”höga tonläget” vara just ett tydligt budskap: att debattörerna utöver att lyfta fram egna ståndpunkter och kritisera motståndarens, också hävdar – direkt eller genom uppfattade antydningar – att motståndaren inte bara har en politik som uttrycker dåliga värderingar eller får dåliga effekter, utan också har dåliga avsikter? Eller, med personangrepp, är dåliga personer? Ett tydligt men ofta tveksamt budskap.
Risken med att tala mer om tonlägen än om vad som de facto sägs är att den goda argumentationen försvåras. Den goda argumentationen bygger på att man försöker förstå meningsmotståndarens bästa argument och bemöta det eller dem med ännu bättre motargument. Innehåll mot innehåll. En mästare på detta var medeltidsteologen och filosofen Thomas av Aquino. Ja, han byggde faktiskt hela sin oerhört inflytelserika teologi på denna metod.
Anklagelser om dåliga avsikter
Den omtalade polariseringen i vår tid bärs mer av direkt uttryckta anklagelser om dåliga avsikter – ”hota demokratin”, ”förstöra nationen” och så vidare – vilket är ett tydligt om än ofta dåligt underbyggt budskapsinnehåll, än av starka eller passionerade argument för skilda ståndpunkter.
Kanske kunde ett motmedel vara att tänka mindre på ”tonlägen” och mer på vad som sägs? Det skulle också vara mindre reducerande av oss själva och vår förståelseförmåga.
Thomas Idergard är katolsk präst.
