Röda linjer håller sakpolitiken tillbaka
Alice Teodorescu Måwe om de politiska beslut som syftade till att isolera de ”pestsmittade” Sverigedemokraterna.
Debatt

När röda linjer blir viktigare än politiken

Röda linjer och politiska låsningar präglar debatten. Alice Teodorescu Måwe argumenterar för att sakpolitiken ska väga tyngre än vilka partier som får inflytande.

Detta är en annons

KOLUMN Vad är egentligen viktigast, de ideologiska utgångspunkterna, de sakpolitiska segrarna eller koalitionerna som möjliggör de eftersträvansvärda resultaten? Alla politiska partier talar om vikten av genomslag för den faktiska sakpolitiken – som förhoppningsvis sammanhänger med de ideologiska rötterna – men i praktiken har det visat sig vanligt att inte leva som man lär.

Till att börja med kan man fråga sig om uppfattningar, goda eller dåliga, smittar – och vad det i så fall säger om det förnuftiga argumentets, samtalets och övertygelsens makt. Demokratins själva idé bygger på att människor kan hysa oförenliga uppfattningar utan att för den skull behöva isoleras från varandra.

Åsiktsskillnader är inte ett systemfel som måste saneras bort, utan själva utgångspunkten för det demokratiska samtalet. Alternativet är en ordning där politisk oenighet betraktas som ett hot snarare än som en förutsättning för demokratin. Ändå tycks allt fler politiska aktörer föredra isolering framför argumentation, bojkott framför debatt och moraliska markeringar framför sakpolitisk prövning.

Detta är en annons

När oenighet blir smitta

Från franskan kommer begreppet cordon sanitaire som betyder ”sanitär zon” eller ”karantänslinje”. Ordet har sitt ursprung i jordbruket och beskriver ett slags skyddsbarriär som skapas kring en bondgård där en smittsam sjukdom härjar bland kreaturen. Syftet är att förhindra att smittan sprids till omkringliggande gårdar, varför ingen släpps in eller ut från det infekterade området.

I det politiska samtalet innebär begreppet, som upplevt sin renässans i våra dagar, att de etablerade partierna i ett parlament sluter en pakt som syftar till att isolera särskilt utpekade partier som anses sprida skadliga (smittsamma) åsikter från inflytande.

Detta är en annons

I svensk kontext utgör såväl den andra Reinfeldtregeringens överenskommelse med Miljöpartiet åren 2010–2014, Decemberöverenskommelsen åren 2014–2015 som Januariavtalet åren 2018–2021 exempel på politiska beslut motiverade utifrån renlighetsläran som samtliga syftade till att isolera de ”pestsmittade” Sverigedemokraterna.

Karantänlinjer i politiken

Faktum är att nuvarande politiska låsning, som plågat riksdagen i olika former i snart 17 år, är den sista kvarvarande resten av föreställningen om att vissa partier – som V och SD – ska utestängas från politiskt inflytande trots att den matematiska realiteten talar för att det i praktiken inte låter sig göras. Vissa väljare har med andra ord, i snart två decennier, förväntats acceptera att deras röster räknas, men att de inte ska få några reella konsekvenser.

Också i Europaparlamentet dröjer sig den här paralyserande föreställningen delvis kvar. Trots att det sedan valet år 2024 går att uppbringa en högermajoritet fattas merparten av de stora besluten (med undantag för några betydelsefulla voteringar om migration) oftast i mitten. Den väljare som vill markera missnöje med sakernas ordning eller bara ha en mer höger- eller vänsterlutande politik tvingas därmed söka sig allt längre ut i flankerna för att göra sin röst hörd.

Paradoxalt nog göder därmed trängseln i mitten – som syftar till att underminera ytterkanternas inflytande – nämnda ytterkanters tillväxt, varpå behovet av att förr eller senare samarbeta med dem ökar. Strategin får därmed anses vara kontraproduktiv såväl i sak som på principiell grund.

Röda linjer som identitet

Därtill tillkommer frågan om de röda linjernas faktiska innebörd. Det förefaller nämligen som att en hel del av de partier och politiker som håller sig med röda linjer av moraliska skäl gör så eftersom förekomsten av röda linjer i sig kommit att signalera något. Vem man förhandlar eller inte förhandlar med har därmed blivit en viktigare identitetsmarkör än vad man faktiskt är beredd att i sak förhandla eller inte förhandla om. Därmed har frågan om vad man är beredd att förhandla om hamnat i skuggan av frågan om vem man över huvud taget kan tänka sig att sitta i samma rum som.

Det är en förskjutning med långtgående konsekvenser eftersom politiken reduceras från en verksamhet som handlar om att väga intressen, kompromissa och åstadkomma resultat, till ett skådespel där den egna moraliska positioneringen blir huvudnumret.

Ett intressant aktuellt exempel som illustrerar problematiken med närmast övertydlig pedagogik: Socialdemokraterna har i sitt så kallade totalpaket till Centerpartiet lovat att skogsägarnas ägande- och brukanderätt till skogen ska stärkas. Centerpartiet vill, för att säkerställa ovanstående, ändra i grundlagen vilket Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet emellertid motsätter sig (till skillnad från partierna på högerkanten inklusive SD).

På X skriver Pavlos Cavelier Bizas, kommunpolitiker för Socialdemokraterna i Uppsala, triumferande att ”Ulf Kristerssons regeringsalternativ kan inte samla ett tillräckligt stöd för att ändra grundlagen så att skogsägares äganderätt säkerställs” (13/11).

I kommentarsfältet frågar någon: ”Hur kan S lova en 2/3 majoritet med 176 mandat? Inte nog med att V ska vara dörrmatta, nu tror Magdalena att hon kan använda M som en dörrmatta också”, varpå Cavelier Bizas svarar: ”M lär ju rösta för det då de är för stärkt äganderätt i grundlagen”.

Ytterligare en person ger sig in i tråden och replikerar, apropå svaret, att: ”Men då gäller ju samma sak åt andra hållet!”. Inte konstigt alls enligt Cavelier Bizas, som utan att skämmas fastslår att: ”Nej för S är eg inte för det, vi kommer ej rösta för det om M lägger fram förslaget.”

Sakpolitiken i skymundan

Det är bevisligen lätt att posera med röda linjer, att upprätthålla sanitära zoner, att skrämmas med hur andras väljare (som inte för så länge sedan var ens egna) röstar fram partier som påstås hota demokratin. Men varken det politiska samtalet som sådant eller samhällsproblemen främjas av att allt kan reduceras till en fråga om yta på bekostnad av det politiska innehållet. Det är trots allt inte regeringsunderlagets sammansättning som människor möter när de går till jobbet, lämnar barnen på förskolan eller när ryssen kommer. De möter konsekvenserna av den politik som faktiskt förs.

Till syvende och sist bryr de flesta människor sig mindre om vem som styr med vem, så länge de själva kan röra sig fritt, brottslingar sitter i fängelse, de kan lita på att få god vård och omsorg, barnen har tillgång till en god skolgång och företagen har goda förutsättningar att skapa arbetstillfällen så att människor kan behålla sina jobb.

Förhoppningsvis var detta den sista valrörelsen där det politiska spelet tilläts dominera över politiken själv. Väljarna förtjänar bättre än ännu en mandatperiod av (o)taktiska låsningar, konstruerade karantänzoner och röda linjer vars främsta funktion tycks vara att skydda partierna från att behöva ta ställning i sak.

Nästa gång, oavsett när den blir, borde utgångspunkten vara en annan: Vad vill partierna åstadkomma och hur ska det gå till? Vilka kompromisser är de beredda att göra, vad vill de prioritera bort, och vilka principer är de faktiskt beredda att försvara när det kostar något? Det är trots allt det politiken borde handla om: inte vem som får sitta vid bordet, utan vad som händer när man väl gör det.

Alice Teodorescu Måwe är opinionsbildare och EU-parlamentariker (KD).

Detta är en annons