Giljotinens återkomst

KOLUMN Pete Hegseth vill direktsända en avrättning för att visa vad som händer med den som vänder sig mot USA och dödar amerikaner. Men en statsmakt som måste göra döden till skräckinjagande underhållning har missförstått vad som skiljer rättvisa från hämnd.

Det kan vara lätt att försvara principen när det handlar om någon som har begått ett fruktansvärt brott. Men rättsstatens uppgift är just att upprätthålla sina principer, även när det är svårt. En stat visar inte sin styrka genom att göra döden till ett jippo. Den visar sin styrka genom att kunna utöva berättigad makt, utan att förvandla den till en föreställning.

Det finns en rörande scen i den franske författaren och filosofen Albert Camus essä Réflexions sur la guillotine (Tankar om giljotinen) som är svår att glömma. Författarens far, en man som i grunden försvarade dödsstraffet, ville bevittna avrättningen av en mördare. Han ansåg att brottslingen förtjänade sitt öde. Men efter spektaklet återvände han hem, skakad och illamående. Det som på avstånd hade framstått som rättvisa blev outhärdligt när det förvandlades till verklighet.

Slutet för offentliga avrättningar

Detta skedde år 1914, men den sista offentliga avrättningen i Frankrike ägde rum den 17 juni 1939, då Eugen Weidmann giljotinerades utanför ett fängelse i Versailles. Folkmassans upphetsning och fotografernas bilder väckte sådan avsky att Frankrike kort därefter förbjöd offentliga avrättningar. I USA brukar hängningen av Rainey Bethea i Kentucky den 14 augusti 1936 räknas som den sista fullt offentliga avrättningen. I Sverige ägde de två sista offentliga avrättningarna rum samma dag, för samma dåd, den 18 maj 1876. Gustaf Adolf Eriksson Hjert avrättades vid Lidamon utanför Malmköping och Konrad Pettersson Tector på Gotland. Året därpå avskaffades offentliga avrättningar i Sverige. Historien pekar på en gemensam insikt: staten kan straffa utan att göra sitt dödande till ett skådespel.

I dag behöver vi inte ens lämna hemmet för att bevittna samma sak.

USA:s försvarsminister (eller krigsminister som han gärna kallar sig) Pete Hegseth har meddelat att avrättningen av Nidal Hasan, som dömdes till döden efter masskjutningen på militärbasen Fort Hood 2009, ska direktsändas. Hasan dödade 13 människor och skadade 32. Han ska enligt planerna avrättas genom arkebusering (skjutas till döds) den tredje december. Hegseths budskap är att människor borde kunna se följderna av sådana brott: ”People need to understand that there's serious consequences for these types of things”.

Rättvisa förväxlas med grymhet

Det är svårt att tänka sig ett tydligare exempel på hur en stat kan förväxla rättvisa med grymhet. Och ska folket vänja sig vid detta? Blodtörstiga lagar skapar blodtörstiga sedvänjor, som Camus skriver ("Les lois sanglantes, a-t-on dit, ensanglantent les mœurs").

Hasans brott är avskyvärt. Men den som invänder mot att hans död ska bli ett offentligt skådespel behöver inte försvara honom. Det är tvärtom just i mötet med den skyldige som rättsstatens principer måste hålla. Annars är de inte principer, utan bekvämligheter.

Nu finns åtminstone ett litet hopp för att planerna ska stoppas. Till och med president Donald Trump uppges tveka inför att direktsända avrättningen, och överväger att dra tillbaka beslutet. Det vore trots allt en lättnad om USA inte tog detta bakåtsträvande steg i tiden.

Gränserna för det anständiga

För att följa Afghanistan och Iran i bibehållandet av förnedringsstraff av denna extrema brutalitet kan inte vara rätt väg – och även om sändningen aldrig blir av är skadan redan delvis skedd. Att idén över huvud taget har lanserats av landets försvarsminister, och dessutom drivits så pass långt och försvarats som ett sätt att avskräcka framtida brott, säger något om hur snabbt gränserna för det anständiga kan förskjutas och gradvis brytas ned.

Barbariet behöver inte direktsändas för att ha gjort sig påmint.

Anna D Linder är liberal skribent och presskommunikatör på Timbro förlag.