Kultureliten vill ha statens pengar – utan staten

KOLUMN När Liberalerna klättrar till 5,8 procent i opinionsmätningarna, partiledardebatterna avlöser varandra, Vänsterpartiets politiker avslöjas för antisemitism och samtliga partier tävlar i populistiska utspel om att lova billigare vardag, utan att förklara hur den ska finansieras. Ja, då sitter ett gäng från kultureliten på Bio Rio i Stockholm och diskuterar kulturpolitik.

Sex dagar innan valdagen visas nämligen miniserien och ”mockumentären” På armlängds avstånd (2025), regisserad av Jimmy Olsson. Efter visningen på 45 minuter följer ett panelsamtal om kulturpolitik, en fråga som definitivt inte varit en stor del av valrörelsen.

Kulturens grundparadox

I seriens dystopiska framtid har nedskärningar och politiska beslut monterat ned kulturlivet. Symfoniker spelar på gatan, poeten Bob Hansson går runt i en park och erbjuder desperat förbipasserande ”tankar för dagen”. I en matvarubutik står Marie Göranzon i kassan. Men hon hade hellre stått på scen.

Bilden avslöjar seriens grundläggande syn på kultur: utan offentliga pengar riskerar det som anses vara viktig kultur att försvinna. Publiken i mataffären kommer inte spontant att finansiera Marie Göranzons önskan om att sätta upp Dödsdansen. Staten måste göra det.

Samma perspektiv präglade panelsamtalet efteråt, som bestod av skådespelarna Cecilia Frode, Olle Sarri och David Wiberg, producenten Henrik von Sydow och chefen för Uppsala konstmuseum, Daniel Werkmäster. De enades om att kulturen är avgörande för demokratin och att politiken måste hålla sig på avstånd. Problemet är att de två kraven inte är så enkla att förena.

Armlängdsprincipen innebär att politiken ska besluta om ramar och anslag, men inte styra det konstnärliga innehållet. Men om politiken ska betala är det ändå alltid någon som måste bestämma vem som får pengarna. Någon måste bedöma vilka institutioner, filmer, teatrar, konstnärer och projekt som anses värda att finansiera. Det går inte att komma runt den makten genom att kalla avståndet mellan politiker och kulturskapare för en armlängd.

Det är kulturpolitikens grundläggande paradox: kulturskaparna vill ha statens pengar eftersom kulturen anses för viktig för att lämnas åt marknaden – men de vill samtidigt att staten inte ska lägga sig i. De vill ha kakan och äta den också.

Det finns en rimlig önskan om konstnärlig frihet. Men den löser inte frågan om vem som ska göra prioriteringarna.

När marknaden blir fienden

Här blir panelens hållning också elitistisk. Kultur beskrevs som något som människor behöver för demokratins skull, samtidigt som vissa kulturformer uppenbart ansågs mer värdefulla än andra. När marknaden och publiken inte efterfrågar dem blir slutsatsen inte att de kanske behöver hitta en publik, utan att samhället måste finansiera dem ändå.

Det märks särskilt när kommersiell kultur ställs mot den kultur som anses ”viktig”.

Ordföranden för Fackförbundet Scen & Film, Simon Norrthon, formulerade det i sitt tal från Kulturtåget den femte september i år: kulturen är inte underhållning eller en marknadsvara, utan en civilisatorisk process. Uttalandet hyllades av panelen och publiken i biosalongen. Men varför måste kultur vara motsatsen till underhållning och marknad?

En film kan vara konst och samtidigt sälja biobiljetter. En konsert kan vara kulturellt betydelsefull och samtidigt tjäna pengar. En roman kan förändra människors sätt att tänka och ändå säljas på Ica.

Marknaden är inte kulturens fiende. Publiken är inte kulturens fiende.

Det är särskilt relevant när svensk film befinner sig i en faktisk publikkris. Under 2025 stod svenska filmer för endast 11,8 procent av biobesöken, jämfört med 20 procent året före. Biografägareförbundet pekade framför allt på bristen på svenska filmer som kunde nå en bred publik.

Det är svårt att lösa den krisen genom att enbart öka de offentliga anslagen. Om staten finansierar fler produktioner men publiken inte vill se dem, har man kanske i kulturutövarnas ögon löst finansieringen, inte problemet.

Fler vägar till finansiering

Det betyder inte att allt ska lämnas åt marknaden. Kulturarv och de statliga institutionerna kan behöva offentligt stöd eftersom de inte kan bära hela kostnaden genom biljettförsäljning. Men det offentliga kan finansiera sådant som annars inte skulle bli av.

Men det måste finnas en gräns mellan att möjliggöra kultur och att försörja ett helt kulturliv.

En paneldeltagare beskrev staten som sin uppdragsgivare och kund. Om staten blir den viktigaste kunden försvinner också det tryck som finns i andra branscher. En filmproducent måste inte bara övertyga en publik utan också en bidragsgivare. En teater behöver inte bara få människor att köpa biljetter utan också få rätt personer att godkänna ansökan.

Det är ett system som kan gynna den som redan vet hur man navigerar det.

Därför borde kulturpolitiken inte bara handla om hur mycket pengar kulturen ska få. Den borde också handla om hur kulturen kan få fler vägar till finansiering: privata investeringar, biljettintäkter, företagande, sponsring, donationer och nya affärsmodeller – parallellt med offentligt stöd. Mycket handlar om tankesättet och en acceptans att försöka.

Kultur är inte en statlig verksamhet. Den uppstår när människor vill skapa, se, höra, läsa och betala för något.

Skydd mot politisk styrning

Ukraina visar samtidigt varför kultur kan vara mycket mer än underhållning. Rysslands angrepp på museer, monument och kulturmiljöer är också ett angrepp på Ukrainas historia och identitet. Kultur kan vara en del av ett samhälles motståndskraft.

Men just därför borde man inse att det är farligt att lägga för mycket inflytande över kulturen hos makthavarna. Den som kontrollerar pengarna får auktoritet över vad som kan produceras. Det är naivt att tro att politikerna alltid kommer att hålla sig på avstånd.

På armlängds avstånd visar med stor tydlighet vad kulturskaparna är rädda för: ett samhälle där Marie Göranzon står i kassan i närbutiken i stället för på scen.

Är det verkligen en legitim rädsla? Och varför ska staten automatiskt vara den som räddar henne?

Kulturen behöver i alla fall inte räddas från marknaden.

Den behöver skyddas från politisk styrning, och från föreställningen att både politiken och kultureliten vet bättre än publiken om vad de vill ha.

Anna D. Linder är filmvetare, liberal skribent och presskommunikatör på Timbro förlag.