Trump och drömmen om det gyllene Amerika

KOLUMN ”We are just getting started.” Så sammanfattade Donald Trump USA:s 250-årsfirande i sitt tal. Detta var bara ”the dawn of the golden age of America” – vänta ni bara!

Orden ekade över folkmassorna som samlats vid Washingtonmonumentet för ett firande där allt var större, högre och mer storslaget än livet självt. Frihet. Styrka. Patriotism. Ett Amerika som ständigt ska symbolisera och vara bigger, better, stronger.

Större än livet

Scenen var lika mycket en föreställning som ett nationaldagsfirande. Veteraner hedrades för sina insatser i landets historiska konflikter. Astronauterna från Artemis II-uppdraget hyllades inför den kommande månresan och framtiden målades upp med Mars som nästa självklara destination. (Naturligtvis under amerikansk flagg.) Historien och framtiden bands samman i en berättelse om ett land som alltid ska vara först och som tänker fortsätta med det.

Det är en berättelse som USA återkommande återvänder till. Vid 200-årsjubileet 1976 försökte president Gerald Ford återupprätta tron på nationen efter Vietnamkriget och Watergate. Ronald Reagan gjorde under 1980-talet patriotismen till ett politiskt verktyg med den bibliskt inspirerade visionen om "the shining city upon a hill". Skillnaden nu är att berättelsen blivit mer personlig. Den kretsar inte enbart kring nationen, utan också kring mannen som säger sig personifiera den.

Personen före nationen

För massorna vittnade om det. Människor svimmade i nationaldagshettan efter timmar av väntan på kvällens tillställning i huvudstaden. De trängdes på brännande asfalt för att komma innanför avspärrningarna och bars ut av sjukvårdspersonal när krafterna tog slut. Ändå fanns ingen ilska riktad mot presidenten. När kvällens show först blev inställd på grund av vädervarningarna för åska var det vakterna som fick ta emot frustrationen. Och när portarna öppnades igen hördes ropen tydligt och klart: "We want Trump!"

USA grundades i opposition mot kungamakten. "No kings" har varit en motkampanj i den nya amerikanska självbilden. Ändå är det svårt att inte se något närmast religiöst i den hängivenhet som omger Trump. Han framstår för många inte bara som en president, utan som en symbol för nationens storhet, som dess frälsare och gud...

Bakom kulisserna väntar

Samtidigt är kontrasten mellan scenen och verkligheten slående.

Bakom fyrverkeriernas glitter och sprak finns en ekonomi präglad av osäkerhet, kraftigt växande statsskuld och en protektionism som riskerar att isolera landet från omvärlden. Liberty och liberalism verkar inte gå så bra ihop som man skulle kunna tro. Men ändå driver Trump konflikter långt utanför landets gränser. Från de återkommande utspelen om Grönland och Panamakanalen till den ständiga närvaron i frågorna om Rysslands krigsföring mot Ukraina och konflikterna kring bland annat Israel och Iran. Amerika ska åter visa världen vem som bestämmer.

Det är ett övermod. Men kanske är det också ett uttryck för ett självförtroende som många andra länder saknar och skulle behöva en gnutta mer av?

Framtidstro och tvivel

För i samma stund som USA blickar mot Mars fortsätter kapprustningen på jorden. Den liknar inte längre det kalla krigets ideologiska kamp mellan öst och väst, utan handlar allt oftare om symbolik, dominans och nationell prestige. Att vara först. Att vara störst. Att visa styrka, även när den inte används eller egentligen behövs, likt en osäker mobbare på en skolgård.

Ändå finns det något avundsvärt i allt detta.

I intervjuer med människor som firade jubileet återkommer samma tema: stoltheten över landet. Inte bara bland dem vars familjer bott där i generationer, utan också bland invandrare som valt USA som sitt hem. Under fotbolls-VM hörs människor med rötter över hela världen heja på den amerikanska landslagströjan med en självklarhet som många europeiska länder har svårt att återskapa. Tron på det egna landet lever fortfarande starkt.

Det är lätt att avfärda patriotismen som yta och show. Och visst var 250-årsfirandet fyllt av just det: militärparader, flygshower, gigantiska fyrverkerier och noggrant regisserade bilder av amerikansk storhet. Men under allt detta finns också en övertygelse om att framtiden går att forma, att nationen kan resa sig och att morgondagen kan bli bättre än gårdagen.

Den sortens framtidstro är inte oviktig i en tid när stora delar av västvärlden präglas av tvivel.

När applåderna tystnar

Men när röken från fyrverkerierna har lagt sig återstår frågan som inga parader kan besvara. Om berättelsen om det gyllene Amerika räcker när ekonomin pressats för långt. Världen blir allt farligare och den politiska splittringen växer. Patriotism kan bära ett land långt. Men den kan inte ensam lösa de problem som väntar när applåderna tystnat.

Anna D. Linder är filmvetare, liberal skribent och presskommunikatör på Timbro förlag.