KOLUMN Jag tror inte på den mentala modellen där självförtroende är av godo per definition. Jag tror inte att du kan bara för att du vill, eller för att du tror.
Jag tror mer på den mentala insikten att det du aldrig gjort, är du sällan bra på. Har du aldrig bergsklättrat, så är ett bra självförtroende en klen tröst när du ramlar ner. Jag tror att självförtroende är bra när du verkligen kan något. Att ditt självförtroende ska öka i takt med din erfarenhet och kunskap. Det som händer när ditt självförtroende är högre än din kompetens är att du riskerar att göra bort dig eller illa dig. Jag har bra självförtroende i det jag upplever mig bra på.
Men hur är det med självkänslan då? När jag försöker definiera skillnaden på enklast möjliga sätt, tänker jag: Självförtroende = ”Jag är bra på det här” och självkänsla = ”Jag duger som jag är.”
Sveriges kanske äldsta tonåring
Jag har trott att min självkänsla är på topp, men insett att jag blandat ihop den med att vara trygg i mig själv. Och då trygg i min självförebråelse. Tryggt bekant med rösten som berättar att du inte duger. Jag har trott att det är den som gjort att jag vill sträva framåt. Att när förebråelsen berättat för mig att jag är dålig, pinsam och ful så har den bara motiverat mig att bli bättre.
Jag är dålig, pinsam och ful
Men med nybliven vuxenhet hos Sveriges kanske äldsta tonåring, kommer tvivel. Bor kanske förmågan att kunna misslyckas utan att känna avsmak för sig själv i självkänslan? Kan god självkänsla vara att kunna acceptera sina brister, utan att känna förakt för dem? Kanske till och med utan att självaggressionen går igång och berättar hur attans dålig du är som misslyckas.
Mannen som lyste tjuv
Jag minns en händelse jag kopplar till självkänsla. Eller kanske ärligare, påminner om konsekvenserna av att inte ha någon. Jag var i Spanien och satt i en hotellobby. Jag såg när mannen som lyste tjuv kom in. Jag tänkte att jag borde gå och säga till personalen, men tänkte att jag inte ska lägga mig i allt. Att det bara skulle låta illa om jag sa: ”Håll koll på honom, han kommer sno något.” Vem är jag att döma? Eller jo, jag har dömt. Många. Jag har bland annat dömt alla som tillåtit sig att bli bestulna. De svagsinta som inte ens kan hålla reda på sina grejer.
När jag såg min väska, såklart svindyr, med allt viktigt man får ner i en begränsad yta försvinna med mannen utanför fönstret så sprang jag såklart efter. Jag fastnade lika självklart i snurrdörren och tänkte, jag hade väl inte passet, klockan och min fina, fina plånbok jag fått i julklapp av Matteus i väskan? Såklart var allt i väskan.
Jag sökte mig till miljöer där jag hoppades bli utsatt för ett rånförsök
Hatet och föraktet jag kände mot mig själv var överrumplande. Så som jag minns den innerliga kärleken, fast tvärtom och riktat mot mig själv. Jag stannade två dagar extra med min överdimensionerade självbild i att jag skulle fånga tjuven. I två dagar pratade jag med alla av samma etnicitet som tjuven och erbjöd hittelön på 5 000 euro. Jag sökte mig till miljöer där jag hoppades bli utsatt för ett rånförsök, både för att få ur mig hatet och straffa mig själv. Såklart fick jag inte tillbaka den. Jag lyckades inte ens bli rånad.
Tidigare misslyckanden och pinsamheter
Jag tror att det är frånvaron av självkänsla som gör att varje gång jag misslyckas med något (allt från att jag inte får digitalboxen att fungera till att tappa en affär) så kommer väskan tillbaka och berättar hur kass jag är. Sen rullar det på med gamla oförrätter, tidigare misslyckanden och pinsamheter så långt tillbaka rösten kan minnas. Ibland tillbaka till grundskolan. Rösten som berättar vilken idiot jag är. Och att alla andra snart också kommer komma på det.
Rösten som säger att du är ful och värdelös är inte du.
Jag tror ilskan mot mig själv inte är en fruktbar motivation att bli bättre, utan bara simpelt självförakt. Det jag tidigare ansett bara svaga har. Men en insikt jag getts som nu självupplevd vuxen gör det lättare. Dina tankar är inte du. Rösten som säger att du är ful och värdelös är inte du. Du kan ifrågasätta rösten, du kan resonera med den och du kan med träning negligera den. Det viktiga är att inse att det inte är du själv. Med den insikten blir rösten, eller demonen som vissa väljer att kalla den, en enklare följeslagare genom livet. När du vaknar och rösten påminner dig om väskan och hur kass du är för att du inte tränade igår, kan du säga: ”Hej rösten, du finns alltid där för mig, så som jag trodde en trogen vän skulle vara, men det du säger är inte alltid sant.”
Här hade jag tänkt knyta ihop texten med något politiskt för att inte ge argument till er som tycker jag är och skriver dåligt, men fick inte till något.
Dock: Haha, alla ni trötta hatare, tror ni verkligen jag bryr mig om vad ni tycker? Ja, det gör jag. Men hoppas kunna öva in den mentala modellen som i folkmun kallas självkänsla så jag kan sluta med det.
Jan Emanuel är entreprenör och traditionell socialdemokrat i intern opposition.
