Jan Emanuel: Äntligen gör Liberalerna upp med sin pk-elit

KOLUMN När Lars Leijonborg blev Leijonkungen i valet 2002 var det på grund av språkkravet. För att bli svensk medborgare ska man kunna prata svenska. Ett krav lika enkelt som det borde varit självklart. Det gav Folkpartiet 13,4 procent. Folkpartiet blev med Lars Leijonborg ett folkparti som speglade det sunda förnuftet.

Här skulle Sverige ha kunnat räddas och Leijonborg kunnat bli statsminister kommande val om inte en egenutnämnd pk-elit sjanghajat partiet och huggit sin partiledare i ryggen. Väl koordinerat med liknande pk-elit i mitt parti S, samt V och C. (Detta var tiden då MP hade en sund partiledare i Maria Wetterstrand och fortfarande var ett miljöparti. De lät då bli det numera mycket slitna kortet.)

Det som förde dem samman var övertygelsen i att de behövde fostra sina väljare i vad man får tycka och att de hade rasistkortet på sin sida.

När Leijonborg sa det självklara: ”Svenska språket är nyckeln till integration”, svarade Schyman att det var ”nära rasistiskt synsätt”, Mona Sahlin fyllde i att det ”var att fiska i grumliga vatten” och Morgan Johansson som var den som avskydde språkkravet mest, spådde att det var början på slutet, ”Det här är ett sluttande plan” sa han. Rygghuggarliberalerna såg till att Leijonborg tvingades backa för att istället ge utrymme till deras eget godhetssignalerande. Det ledde till en halvering av stödet valet 2006 (7,5 procent) och Leijonborg tvingades bort med hela ryggen full med hål efter interna knivar.

Erbjuda väljarna något uppenbart

Hade Leijonborg fått stöd istället för knivhugg så hade kanske utrymmet för ett nytt migrationskritiskt parti uteblivit. Men istället för sund syn på migrationen och hårdare krav för medborgarskap togs Jan Björklund som ny partiledare och tävlade med övriga om att effektivast kratta manegen för Sverigedemokraterna som stod redo att erbjuda väljarna något de uppenbart ville ha.

Björklunds huvudet-under-armen-liberalism manifesterades i det övergripande målet att bekämpa partiet de krattat vägen fin för. Det politiska självskadebeteendet kulminerade när godhetssignaleringseliten tvingade bort Björklunds efterträdare Sabuni 2022. Detta för hennes insikt i att det är dumt att tycka illa om bra förslag bara för att de läggs av ett parti samtliga partier bestämt sig för att hata. Samma grupp tvingade sedan också bort Sabunis efterträdare Johan Pehrson för att han var inne på samma spår.

Ryggsäcken full med fallskärmar

Godhetssignaleringseliten som styrt Liberalerna åtminstone sedan 2015 trodde nu att Mohamsson skulle vara enklare att styra än Pehrson och Sabuni. Tji fick de! Med krokodiltårar rinnande och ryggsäcken full med fallskärmar var det istället, äntligen, de som fick lämna. Med det gör de för första gången sitt parti en tjänst. Exempelvis Jan Jönsson ut – Lars Leijonborg in, det kanske bästa bytet i svensk politisk historia. Grattis Simona! Grattis L!

Fokuserar på lösningar istället

SvD skrev i en analys gällande Åkessons rekordhöga förtroendesiffror att han påminner om Tage Erlander. Jag lyssnade på en intervju på Kvartal med Åkesson och Mohamsson. Deras ideologiska skillnader är stora, men de fokuserar på lösningar istället för värderingsmässiga motsättningar. Tage Erlanders samarbete med Bertil Ohlin skapade möjligheter för stabila reformer som gynnar oss än idag. Jimmie Åkesson refererar ofta till folkhemmet, Tage Erlanders skapelse. Simona Mohamsson refererar ofta till socialliberalismen, Bertil Ohlins skapelse. Det sönderslagna folkhemmet, Reinfeldts, och Löfvens skapelse, har fört dem, Mohamsson och Åkesson, samman.

Frågan är, kan det framgångsrika samarbetet mellan Erlander och Ohlin upprepas? Kommer arbetarväljarna SD tagit från S och medelklassväljarna S tagit från L att tycka detta är en bra idé? Den som lever får se, men jag tror det.

Jan Emanuel är entreprenör och traditionell socialdemokrat i intern opposition.