KOLUMN
”Vi ser dig”.
Ordens förbindliga hot har onekligen en speciell klang. Är det titeln på en molngrå film om DDR-tiden? Kinas sociala kreditsystem? En beskyddarverksamhet?
Ingetdera. ”Vi ser dig” är namnet på projektet där polisen i södra Göteborg söker upp misstänkta narkotikaköpare i bostaden. Knackelibang. Sedan kundregistren i tre langares beslagtagna telefoner uppdagat 500 namn har arbetet under hösten eskalerat: ”Vi hade kunnat hålla på med detta på heltid”, konstaterar gruppchefen för områdespolisen.
Jag tvivlar inte på utsagan. Men att man kan betyder inte att man ska, i synnerhet inte när man sitter på rikets våldsmonopol och riket ifråga bär på bekymmer av betydande art och grad. Trots det verkar människan ständigt återfalla i tron att det svåra löses om det enkla åtgärdas. Redan Matteusevangeliet beskriver hur handlingar begås enkom för att omgivningen ska se dem: "Ni rengör utsidan av bägaren och faten, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet."
Kommer inte åt hallickar
Överlag har ordningsmaktens uppsökande giv haft det snärjigt den senaste tiden. I samband med polismyndighetens ”Insats Torsk” genomfördes i början av november en riktad räd mot sexköpare i Stockholms län. 132 män i åldrarna 18 till 78 blev föremål för gripanden och husrannsakan. ”Liv slås i spillror”, förklarar insatschef Simon Häggström innan han svepande erkänner att hallickarna är nästintill omöjliga att komma åt.
Om fäder vid ingripandet varit ensamma hemma med barn har socialsekreterare trätt in i pappans ställe. Staten anser med andra ord att det är proportionerlig att traumatisera ungar eftersom deras vårdnadshavare betalat för erotik.
Syftet är att motverka människohandel men huruvida sådan föreligger är egalt eftersom köparen per automatik är förövare och säljarna lika självskrivet offer. På samma sätt som partiet med det ironiska namnet Liberalerna fick för sig att förbjuda samtycke till strypsex är polisens uppfattning att ingen frivilligt säljer sexuella tjänster.
Ingen kvinna i alla fall. De många sexsäljande pojkarna och männen nämns bara i undantagsfall och är frånvarande i debatten. Detsamma gäller den stora majoritet narkotikaanvändare som aldrig far illa, inte ligger samhället till last eller blir beroende. Dessa göms i stället i det demoniserade begreppet "partyknarkare" och benämns regelmässigt som gängens huvudsponsor.
Allt oftare motiverar kriget mot narkotika och sexhandel övertramp som strider mot de annars omhuldade fri- och rättigheterna
Jag drar slutsatsen att politiker och polis föredrar vardagsknarkare. Folkhälsomyndigheten förespråkar inte för inte rutiner.
Inkvisitionsbesöken hos narkotika- och sexköpare är avskräckningsmanövrer. Det överordnade motivet är moral, inte skademinering eller ens brottsprevention. Verklig förändring är ovidkommande. Det relevanta är aktiviteten i sig. Att skapa stigma. Rädsla.
Allt oftare motiverar och legitimerar kriget mot narkotika och sexhandel övertramp som strider mot de annars omhuldade fri- och rättigheterna. Så sent som förra veckan avslöjades att polisen i Stockholm öppnat ett brev adresserat till SVT:s Uppdrag Granskning. ”Det här är ett ingrepp som inte bara drabbar en enskild journalist och en enskild tipsare”, säger programmets ansvariga utgivare Axel Björklund, ”utan slår mot själva möjligheten för allmänheten att kontakta oss anonymt”.
Om jag var Björklund skulle jag hänvisa framtida uppgiftslämnare till ett fack i valfri stubbe i skogen.
Legala vägar och koncentrerad energi
Allt insatserna har uppnått, och verkar vilja uppnå, är att förstöra enskildas liv utan att på något sätt komma åt den grova kriminaliteten bakom människohandel och drogkarteller. De är som sagt svåra att komma åt. Ordinära medborgare är lättillgängliga. Statistiken ska ha sitt.
Det är med politikens goda minne män som köpt sexuella tjänster förnedras inför sin familj och sätts i omskolning. Det är med politikens god minne även en förstagångsköpare av narkotika beslås med att vara missbrukare, som förutom dom behöver vård.
För det kan inte handla om att få bort skadeverkningar från narkotika och sexköp från samhället, då hade man agerat annorlunda. Då hade man möjliggjort legala vägar och handel och lagt det bekämpande krutet på kriminella nätverk. Dessa hanterar nämligen både trafficking och knark. Som det ser ut är man likgiltig inför bristen på evidens. Likgiltig inför negativa konsekvenser. Likgiltig inför den likgiltighet bortslösade samhällsresurser vållar.
Vet du vad, staten, jag ser dig. Och det jag ser är att du, för att återigen tala med Matteusevangeliet, silar moraliska mygg och sväljer kriminella kameler.
Klara Klingspor
