Låt Socialdemokraterna ta hand om extremisterna

KOLUMN När jag föreläser om min bok om den svenska motståndsrörelsen mot en sovjetisk ockupation, Sveriges sak var vår, brukar jag påpeka, att ett viktigt skäl till att statsminister Tage Erlander kände sig hotad nog att grunda den hemliga rörelsen vid det kalla krigets gryning var det dåtida svenska kommunistpartiet, Skp.

Det fjärrstyrdes på den tiden av Moskva, via Komintern, och kunde på goda grunder antas förbereda sig på att främja en ockupation med en quislingregering. För att använda ett nu populärt begrepp. 

I början av mars 1948, en månad efter Pragkuppen, skrev Erlander i sin dagbok att han nåtts av rykten om ett nära förestående sovjetiskt angrepp mot Skandinavien stöttat av inhemska kuppmakare: ”Det hela verkar fullständigt orimligt, men kommunistpartiernas uppträdande både här och i Finland verkar olycksbådande.”

Vpk fick också stöd från Moskva

Senare blev Skp det nominellt självständiga Vänsterpartiet kommunisterna, Vpk. Jag skriver nominellt, eftersom Vpk – enligt en DN-rapport från tiden efter Murens fall – ”fick reda pengar från Moskva” så sent som i början av 1980-talet. Mot denna bakgrund hölls Skp/Vpk utanför Sveriges säkerhetspolitiska beslutsfattande under det kalla kriget. Framför allt Socialdemokraterna såg faran från kommunisterna och gjorde, före och efter 1968, stora ansträngningar för att dra in en växande radikal vänsteropinion i det socialdemokratiska partiet i stället. För Sveriges väl.

Det är värt att erinra sig den här historien när det nu har avslöjats, att Vänsterpartiet – som Skp/Vpk heter i dag – har tongivande företrädare och medlemmar med kontaktytor med den revolutionära islamismen.

”Super-Nyans”

Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen, Samuel Gonzales Westling, visar sig ha författat ett öppet brev till stöd för en morddömd palestinsk terrorist. Ytterligare en riksdagsledamot, Ilona Szatmári Waldau, har påkommits med en liknande solidaritetsförklaring med en annan terrorist som sitter fängslad på livstid i Israel. Och före sommaren ströks ett tjugotal namn från lokala V-listor till kommunvalet sedan de bland annat visat sig stödja Hamas.

Timbrochefen PM Nilsson gjorde häromdagen den tankeväckande betraktelsen på X, att Vänsterpartiet ”tycks ha satsat på att bli ett Super-Nyans – och lyckats, kanske över förväntan”. Med andra ord: aktivister och väljare med rötter i Mellanöstern som kunde tänkas ha gått till det islamistiska partiet Nyans dyker i stället upp i V.

Detta innebär, i så fall, att Vänsterpartiet – efter utflykter i Gudrun Schymans feminism och firma Ohly-Sjöstedts nattståndna ostalgi – har återkommit i sin gamla form som en potentiellt subversiv politisk kraft. Nooshi Dadgostars påstående, att hennes parti ”aldrig varit ett ytterkantsparti” i all ära.

Mer än ”en rejäl resa”

Magdalena Andersson har spelat ner avslöjandena om Vänsterpartiet, en tänkbar samarbetspartner efter valet. ”Jag kan inte påminna mig om att vi [socialdemokrater] någonsin har haft en lista på partier som vi bedömer är regeringsdugliga och inte bedömer är regeringsdugliga”, har hon sagt men garderat sig med, att V behöver ”göra en rejäl resa”.

Just en sådan förteckning över pålitliga partier hade Anderssons företrädare Erlander och Olof Palme, och där fanns Vänsterpartiets direkta föregångare inte med. Det vet hon naturligtvis, liksom att ”en rejäl resa” är i underkant för att beskriva partiets städbehov.

Krockkudde

Men det finns inget att vinna strategiskt på att söka öppen konflikt med V, om Anderssons projekt, som jag gissar, är att återta socialdemokratins roll som krockkudde för och dämpare av samhällsfarliga politiska strömningar.

Visst ligger det mycket i kritiken av Socialdemokraternas egen närhet till Palestinaaktivismen och partiets målmedvetna satsning på att knyta de växande etniska minoriteterna i Sverige till sin väljarbas. Men samtidigt: är det inte bättre för Sverige att S, med sin historia av att gå i nappatag med kommunister, absorberar dessa opinioner som ändå finns – än att V gör det?

Det gäller bara att det är extremisterna som socialdemokratiseras, och inte tvärtom.

Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är stående kolumnist i 100% och driver substacken Our Man in Stockholm.