Nu krävs en utrikespolitik utan rädsla

KOLUMN ”Utrikespolitiken är en cirkus” skrev jag i dessa sidor i november förra året om Tidöregeringens utrikes- och säkerhetspolitiska hållning. Det intrycket förstärktes när jag läste journalisterna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilssons nya bok, L’amour toujours: Berättelsen om Tidö (Albert Bonniers förlag 2026). Den påminner oss om ett antal blundrar som äventyrade svenska intressen, inte minst kring den hängda dockan föreställande Turkiets president och koranbränningarna under Natoprocessen.

”Skulle de ignorera aktivisterna, försöka tysta ner saken och hoppas att turkarna kunde nöja sig med det? Eller bestämt fördöma tilltaget, till det sannolika priset av att dra ytterligare uppmärksamhet till aktionen? De valde det senare”, skriver Strömberg och Nilsson och kunde utan överdrift ha tillagt: Och våldförde sig på den svenska grundlagen.

Nya uppgifter

Men boken innehåller också intressanta nya uppgifter om hur utrikes- och säkerhetspolitiken har bedrivits under de senaste fyra åren. Tidigt centraliserades den till Statsrådsberedningen (SB).

Statsministerns nya nationella säkerhetsrådgivare fick, till Tobias Billströms och Pål Jonsons förvåning och sannolika irritation, en egen stående punkt på regeringssammanträdena: ”Han, och ingen annan, skulle dra läget i utrikes- och försvarsfrågorna för statsråden.”

SB, snarare än Arvfurstens palats eller Försvarsdepartementet, tog alltså de viktiga besluten om hur Stockholm, till exempel, skulle förhålla sig till den återvändande Trump-administrationen i Washington DC.

Surt nej

Efter att regeringen satsat allt på gammal vanlig borgerlig atlantism och Natoidealism stod den helt oförstående inför Donald Trumps realpolitiska synsätt på omvärlden. Det var ”som att man inte orkade göra ett omtag” och det antogs att det bästa var att ligga lågt. Annars, spekulerades det, kanske Trump skulle försöka ta över Ericsson.

Den hårda uppvaktningen av Biden-administrationen ersattes av en närmast total brist på högnivåkontakter med USA – ”ett säkerhetspolitiskt ide”, som författarna skriver. ”Flera statsråd bad att få åka till Washington – bara för att få ett surt ’Nej!’’ från [statsministerns statssekreterare] Johan Stuart.”

Detta egendomliga förhållningssätt – även till hierarkin i Regeringskansliet – lämnade, menar jag, Sverige onödigt utsatt för Trump-administrationens nycker. Som kontrast kan konstateras att Stefan Löfven 2018 sökte upp Trump personligen mitt under en akut handelskonflikt för att framföra Sveriges och EU:s sak.

Kort därefter undantogs EU tillfälligt från de amerikanska stål- och aluminiumtullarna. Jag träffade vid samma tid en av de svenska tjänstemännen som varit med Löfven i Ovala rummet och minns ännu dennes eufori.

Återupprätta normala kontakter

Vid ett regeringsskifte krävs en ny utrikes- och säkerhetspolitik som utgår från Magdalena Anderssons löfte att ”sätta Sverige främst” och återupprättar normala politiska kontakter med USA. Svenska intressen kan inte värnas om man hukar av rädsla för den amerikanska Leviatan.

I svenska diplomatkretsar glunkas det dessa dagar om att förre Washington-ambassadören Urban Ahlin kan komma att utses till utrikesminister i en socialdemokratiskt ledd regering. Det vore, i så fall, ett klokt och landsgagneligt val. Ahlin är en man med erfarenhet som kan anförtros att ”dra läget” i utrikesfrågorna alldeles på egen hand.

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap, stående kolumnist i 100% och driver substacken Our Man in Stockholm.